Vanliga inälvsparasiter hos häst

Hästar har alltid parasiter, men en mindre mängd stör dessbättre inte djurens hälsa. Hästen förvärvar med tiden en viss immunitet mot maskar och deras skadeverkningar och därför skadas föl och unghästar allvarligare av parasiter än vuxna djur.

Strongylider

De stora och små strongyliderna, s.k. blodmaskar, är hästens vanligaste inälvsmaskar (Strongy-lus spp., Cyathostominae). De lever som vuxna i hästens grovtarm. Maskarna lägger ägg, som kommer ut på betet med avföringen. De utvecklas till larver, vilka hästarna sedan får i sig med betet.

De flesta parasitlarverna utvecklas under sensommaren-hösten. De kan övervintra på betet och leva kvar i skadliga mängder fram till försommaren. Stora blodmaskens larver lever i väggarna till de stora blodkärl som försörjer tarmen. Skador i kröskärlen är en viktig orsak till kolik. Avläkningen kan ta mycket lång tid.

Stora blodmasken utgör en mindre andel av strongyliderna och de förekommande är små strongylider. Dessa maskars larver övergår under vissa betingelser, som kyla eller torka, till en vilofas i hästens grov-tarmsslemhinna och kan leva där under lång tid. Hundratusentals vilande larver kan finnas i tarmväggen.

Det är en ständig omsättning av maskar - nya larver blir vuxna när gamla avgår, spontant eller efter avmaskning. Under vilofasen är larvens ämnesomsättning så låg att mask-medel inte har någon effekt på dem. Det betyder att nya maskar som utskiljer ägg finns på nytt en viss tid efter varje behandling, oberoende av om hästarna åter-infekterats eller inte. Vilande larver som aktiverar sig själva under vårvintern kan orsaka kolik eller allvarlig tarmsjukdom. Effektiv terapi saknas – sjukdomen måste förebyggas!

Spolmask

(Parascaris equorum) förekommer allmänt hos föl och unghästar, men sällan hos friska, vuxna hästar. En immunitet utvecklas redan omkring ett halvt år efter infektion. Typiska symtom är bukiga, lite ruggiga, fölungar med begynnande gallor.

Masken lever i tunntarmen och producerar rikligt med ägg, som kommer ut på betet med avföringen. Dessa ägg finns kvar på betet till nästa år och är en smittkälla för nästa årgångs föl. Att erbjuda fölen ett rent bete är således den bästa förebyggande åtgärden.

Styngflugor

(Gasterophilus spp.) förekommer över nästan hela landet utom längst i norr. Smittrycket är dock betydligt lägre idag än tidigare. Parasiten ger sällan upphov till kliniska symtom. Den vanligast förekommande arten lägger sina typiska gulvita ägg på hästens päls på frambenen.

Fluglarverna som upptas via munnen övervintrar i hästens magsäck. Larven följer sedan med avföringen ut under vår-försommar, förpuppar sig i jorden och ca tre veckor senare är utvecklingen fullbordad. Flugan kan flyga åtminstone ett par kilometer för att finna hästar och deponera ägg. Någon betessanering går alltså inte att tillämpa. I små flockar kan man regelbundet skrapa bort nylagda flugägg från pälsen.

Fölmask

(Strongyloides westeri) är också allmänt förekommande. Fölen infekteras med råmjölken vilket kan leda till diarré. Symtomen hos fölet debuterar ofta samtidigt som stoet har sin första brunst omkring nio dagar efter fölningen.

En immunitet mot masken byggs vanligen upp relativt snabbt. Maskens ägg utvecklas till larver på betet, stoet blir infekterat och larverna lagras i vävnader vid juvret för att infektera nästa års föl. Någon betessanerande åtgärd är inte aktuell för denna parasit.

Bandmasken

(Anoplocephala perfoliata) påträffas ofta i stora mängder i slutet av tunntarmen och i blindtarmen där de ibland orsakar skador och digestionsstörningar. Parasiten har marklevande kvalster som mel-lanvärdar och dessa tas upp tillsammans med betesgräset. Bandmask har påvisats hos 65% av svenska hästar. I vilken utsträckning denna parasit behöver kontrolleras är ej utrett.

Gillar? 0 röster, ej betygssatt 0 av 0 gillade, NaN i betyg