En led med pålagringar blir aldrig helt frisk

Hund ligger på en filt och kollar in i kameran.
Sjukdomar i hundens leder kan alla leda till smärta och rörelseproblem i större eller mindre grad och ger sig till uttryck i olika former av hälta och stelhet. Mest utpräglade är dessa problem hos storvuxna hundar men de förekommer även hos mindre raser.

Höftledsdysplasi

Förutom höftledsdysplasi, som är en utvecklingsrubbning i höftledens benkonstruktion, är olika typer av broskförändringar i tillväxande leder en vanlig orsak till grav hälta och funktionsnedsättning hos våra hundar. Armbågsleden är utsatt för en rad olika typer av sådana defekter hos såväl människa som hund.

Armbågsdysplasi 

Armbågsdysplasi beskrivs ofta som en nedbrytande ledsjukdom orsakad av tillväxt-rubbningar i de ben som bildar armbågen. Termen är av generell art och används egentligen för att beskriva olika störningar i utvecklingen av armbågsleden hos hund.

Benämningen är därför mer att betrakta som ett syndrom där en eller flera sjukliga rubbningar ingår eller samverkar. Helt felaktigt kom termen armbågsdysplasi tidigare att användas synonymt med den störning i armbågsleden som beror på att ett benutskott (processus anconeus) inte förenats med armbågsbenet på önskvärt sätt. Terminologin har förorsakat en del förvirring hos veterinärer, forskare och uppfödare.

Är din hund halt?

Oftast ger sig arthros i armbågsleden till känna i form av hälta på frambenen vid 5–12 månaders ålder, men ibland betydligt senare och i en del fall inte alls. Hältan kan anta olika karaktärer och kan också vara periodiskt återkommande.

Efter en viloperiod uppvisar en del hundar hälta som tilltar något vid rörelse och förvärras betydligt vid tilltagande aktivitet. Emellanåt kan hunden te sig helt besvärsfri. Vid utsträckande av armbågsleden kan hunden uppvisa tecken på smärta och eventuellt går det att urskilja en ansvällning vid armbågen om man noggrant känner igenom leden.

Är båda armbågarna angripna blir hältan svårare att upptäcka. Vid noggrann observation av armbågshälta kan man eventuellt urskilja en utåtgående rotation av framtassarna i kombination med ett stelt förflyttande av frambenen. Ibland kan man ana sig till hur hundar med armbågsproblem visar ovilja att belasta frambenen i onödan genom att undvika att trava, ta skutt eller landa på frambenen. För att fastställa orsaken till ihållande frambenshälta krävs oftast en röntgenundersökning.

Operation vid tidigt stadium

Vilka åtgärder man bör vidta med en hund, där man fastställt att problemen härrör från armbågarna, beror till viss del på de bakomliggande orsakerna. Kirurgiska ingrepp kan göras i syfte att avlägsna eller att med skruvar återfästa lösa bitar eller fragment i leden.

Dessa ingrepp leder vanligen till en direkt förbättring av rörelserna hos hunden men oftast fortsätter den sekundära arthrosen att utvecklas i leden och för arbetande hundar är prognoserna mindre verkningsfulla.

För att motverka effekterna av för starka spänningar i leden beroende av olikartad tillväxthastighet hos armbågsben och strålben, kan man avlägsna en bit av armbågsbenet. Resultaten av dessa ingrepp har varit relativt lovande. För alla operativa ingrepp gäller dock att de bör utföras på ett tidigt stadium av sjukdomens utveckling.

Vila och smärtstillande

En led som redan har pålagringar blir nämligen aldrig helt frisk igen. När hundar är halta och har stora ledförändringar ger operation sällan någon bestående förbättring. En del hundar kan hållas besvärsfria resten av livet om de inte hålls i för högt hull och inte utsätts för kraftig ansträngning, som till exempel draghundsarbete eller hård brukshunds- eller jakthundsträning.

Eventuellt kan smärtlindrande medicin ges de gånger hunden har påtagliga och besvärande symptom. Vid kroniska och grava hältor, som inte svarar nämnvärt på insatt behandling kan avlivning vara enda utvägen av rena djurskyddsskäl. Det är viktigt att tänka på till vilket liv man ”räddar” hunden

Vilken livskvalitet kan hunden få?

Livskvaliteten för hunden bör vara viktigare än överlevnaden eller färg, form och kvalitet på diverse selar eller rullstolar till hundar, i syfte att underlätta framkomligheten för den bästa vännen. Skydda oss från sådana ”de moderiktiga lösningarna för din hunds smärta och hälta”, som det görs reklam för i andra länder.

Bör växa långsamt

För att på sikt kunna åstadkomma en nedgång i förekomsten av armbågsdysplasi hos våra hundar krävs väl genomarbetade avelsprogram byggda på god kunskap om bakomliggande genetik. Snabb tillväxt hos hundar har visat sig öka riskerna för utvecklandet av olika problem i armbågs-leden. Därför är det av stor vikt att försöka dämpa tillväxthastigheten speciellt hos hundraser som har visat sig ha en stor benägenhet att få problem med armbågarna.

Detta gör man lämpligast med en foder-mängden, som är väl avpassad till hundens behov och inte överstiga detta. För att behålla unga hundar i god fysisk kondition bör vi naturligtvis inte pressa dem till aktiviteter som innebär stora påfrestningar för leder i utveckling.

Se bara till att inte överdriva detta genom att avhålla hunden från normal motion och rörelseträning. Det kan leda till att hunden förhindras att utveckla muskler som i sin tur har en stabiliserande inverkan på leder.

Centralt register för ärftliga sjukdomar

Svenska Kennelklubbens genetiska hälsoprogram är samlingsnamnet för SKKs centrala registrering och åtgärds-program riktade mot genetiskt betingade sjukdomar och defekter. Hälsoprogrammet har utvecklats sedan 1979, då beslut togs om att vissa veterinära undersökningsresultat skulle registreras centralt. De första hälsoprogrammen gällde höftleds- och ögondefekter.

I framtiden kommer genetiska hälsoprogram att skapas med utgångspunkt från rasspecifika behov. Den grundläggande principen är dock fortfarande att under-sökningsresultat – positiva och negativa – registreras centralt på SKK. Detta i sin tur bygger på att hundarna är ID-märkta. Registren är tillgängliga för ”envar som vill utnyttja dem” inför ett avelsbeslut eller som underlag för specialklubbarna i deras avelspolicy.

Utvärderingar har visat att programmen varit framgångsrika och resulterat i minskat djurlidande.

Chow-chow, rottweiler, st: bernards och berner sennen-hundar mer drabbade

Vid en jämförelse mellan SKKs centrala hundregister och Agrias databas (över 250 000 liv- eller/och veterinärvårds-försäkrade hundar) kan man se en överensstämmelse mellan förekomst av registrerade armbågsproblem hos olika raser och risken för att hundar inom dessa raser skall komma i behov av omfattande veterinärvård.

Denna risk verkar vara ungefär dubbelt så stor för hundar av raserna chow-chow, rottweiler, s:t bernards- och berner sennen-hundar än vad den är för schäfer, golden- och labrador retriever. Den mesta veterinärvården, som har med armbågar att göra, tycks ges till hundar som är under två år gamla och är ungefär dubbelt så vanligt förekommande hos hanhundar jämfört med tikar.

Europeiskt samarbete

I Europa finns över 35 miljoner hundar. Gott samarbete mellan veterinärer, forskare, nationella rasklubbar och kennelklubbar utgör grundförutsättningen för att förbättra den genetisk hälsan hos våra hundar. Vägen till målet går inte bara genom fastställande av bra undersökningsmetoder och möjlighet till jämföranden av resultat utan också genom utbildning och information om framkomna resultat.

Gillar? 2 av 3 gillade, 3,3 i betyg