Hältor hos häst är ett jätteproblem, hälften av alla skador som anmäls till Agria Djurförsäkring handlar om hälta. Samtidigt pågår högintensiv forskning om hur man kan upptäcka hältor i tid, samt utveckling av den ortopediska diagnostiken.
Kunskap är nyckeln till att vända utvecklingen. Därför lyfter vi åter fram innehållet ur Pälspodden nummer 22, från november 2019, där forskarna Marie Rhodin och Elin Hernlund från Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) delar med sig av viktiga rön kring hälta. Längst ner i referatet finns en lyssningslänk till hela poddavsnittet.
Vad är en hälta, egentligen?
Marie Rhodin förklarar att en hälta uppstår för att det finns en smärta någonstans i rörelseapparaten. Hästen försöker avlasta området som gör ont och den förändrar därmed rörelsemönstret.
– Smärta är kroppens sätt att signalera att det är en vävnad eller en struktur som håller på att skadas, hästen måste då ändra sitt rörelsemönster för att förhindra att det förvärras. I dagsläget är vi dåliga på att avläsa direkt smärta hos våra hästar, däremot kan vi se förändringar i rörelsemönstret, säger hon.
Kopplingen till smärta
Med moderna objektiva mätmetoder kan vi se asymmetrier i rörelsemönstret, men det är inte lika lätt att avgöra om asymmetrin verkligen beror på smärta. Det traditionella sättet vid diagnostik är att veterinären lägger bedövningar.
– Som veterinär använder man sig av smärtlindringsmetoder längs med hästens nerver. Detta för att kunna säga att ”nu fick vi bort en smärtsignal, då får vi också bort rörelsemönstret som är asymmetriskt”. Därmed tror vi oss kunna säga att det är en smärtutlöst rörelsestörning, alltså en hälta, förklarar Elin Hernlund.
Det finns även hästar som kommer till veterinären för utredning eftersom de inte presterar som förväntat, men där vi inte vet om det finns en smärtproblematik.
– Det kan vara smärta som begränsar hästen, eller så handlar det om den komplexa interaktionen mellan häst och ryttare. Hästen kanske inte förstår eller så är den inte alls motiverad. Att skilja de hästarna från hästar som verkligen har smärtproblematik är en riktigt svår utmaning, säger Marie Rhodin.
Kan ibland dölja smärtan
Elin Hernlund påpekar att hästar är väldigt trogna djur, om de förstår sin uppgift försöker de utföra det vi ber dem om. Därmed finns risk för att en häst accepterar att prestera, trots att den har smärta i rörelseapparaten.
– Det man också ska tänka på är att hästen är ett bytesdjur. Evolutionärt sett har det varit fördelaktigt att kunna dölja att man har ont. Den mest halta hästen är den lejonen äter upp först, menar Marie Rhodin och fortsätter:
– Man har kunnat visa i smärtforskning att hästar försöker dölja smärta. Vi kan se en skillnad mellan när en veterinär ska bedöma smärtan hos hästen, jämfört med om vi har satt upp en dold kamera. I kameran visar hästen plötsligt smärta på ett helt annat sätt.
Intressant är också att det verkar finnas hästar som blir kontaktsökande vid smärta och ”ber” sin ägare, som de känner sig trygga med, om hjälp.
Traumatisk hälta vs. förslitningsskada
Lite förenklat finns det två huvudsakliga typer av skador i rörelsesystemet, där den ena gruppen är de traumatiska skadorna. Det kan exempelvis handla om att hästar får panik och springer in i saker, eller att de sparkar varandra.
– Den andra och kanske ännu större gruppen är förslitningsskador. Där är det den repetitiva belastningen som träning innebär som sliter på ledbrosk, senor, ligament och skelett, säger Elin Hernlund.
Anpassad för ett liv på stäppen
Marie Rhodin påpekar att hästen är en fantastisk atlet, som under evolutionens gång har anpassats för att gå på stäppen och för att springa snabbt korta sträckor.
– De uppgifter vi ger hästarna i dag, att hoppa höga hinder eller att springa väldigt långa distanser, är evolutionärt sett nya. Kroppen är kanske inte perfekt anpassad till de här uppgifterna. Många gånger ligger man på gränsen till vad strukturerna håller för.
En risk i ridningen är att vi omedvetet ger hästarna onödigt mycket repetitivt slitage.
– Detta för att vi tror att vi ska lära dem någonting genom att exempelvis rida väldigt många varv på en volt. Ofta handlar det egentligen om att ryttaren behöver skaffa sig mer effektiv kommunikation, så att hästen förstår vad den ska göra, säger Elin Hernlund.
Skadeförebyggande strategier
De traumatiska skadorna kan vi delvis förebygga genom att hålla hästarna i en lugn och trygg social gruppstruktur, samt genom att hantera riskmoment som exempelvis utfodring så säkert som möjligt.
– Det handlar om förståelsen för hästen som individ och som flockdjur.
Att förebygga förslitningsskador bygger i stället på hur du belastar hästen i träningen. Repetition är nödvändig i all uppbyggnad, för att kroppen ska bli starkare. Men för hållbarhetens skull är variation av uppgift, volym, intensitet och underlag avgörande.
Forskningen har ännu inte några exakta svar på vilken volym eller intensitet i träningen som är mest effektiv. Dessutom är det subjektivt vad man som ryttare ser som ”lätt” respektive ”hård” träning.
– I stället kanske vi ska tänka att vi riktar träningen mot olika organsystem. Ett pass kan riktas mot hästens hjärna, då tränar du teknik och säkerställer att den förstår sin uppgift. Andra pass kan handla om skelettet, om muskulär styrka eller om uthållighet. Fundera på vad det är du tränar just nu och hur det görs på bästa sätt, föreslår Elin Hernlund.
Svårt att bedöma hälta med blotta ögat
Veterinärer har i alla tider bedömt hästars rörelsemönster med blotta ögat, utan att metoden har ifrågasatts. Men forskning har på senare år visat svart på vitt hur framgångsrikt det egentligen är.
– Vi veterinärer är mycket sämre på att bedöma vilket ben som är skadat än vad vi tidigare trodde. Det gäller framför allt de låggradiga bakbenshältorna som vi knappt är bättre än slumpen på att bedöma rätt, säger Elin Hernlund.
En frambenshälta är lättare att upptäcka, medan bakbenshältorna kan vara knepiga. Vid frambenshältor nickar hästen med huvudet när den sätter ner det friska benet i marken, på samma sätt kan man kika på hästens kors vid misstanke om bakbenshälta.
Lär känna din hästs rörelsemönster
Många hästkliniker tar i dag hjälp av modern teknik och objektiva mätmetoder för att ställa diagnos vid misstanke om hälta. En av de allra viktigaste förebyggande åtgärderna kan du dock utföra själv hemma på stallplanen.
Det handlar om att regelbundet undersöka och utvärdera hästens rörelsemönster och att lära känna sin häst, så att du tidigt hittar förändringar i rörelserna. Något som kan göras genom att longera hästen på volt, samt genom att trava med den för hand på rakt spår.
– Ta hjälp av någon som kan filma med mobilen i slowmotion, det underlättar för ögat att upptäcka förändringar, tipsar Marie Rhodin.