Identifiering av genetiska riskfaktorer för höftdysplasi hos hund
Tillsammans med en expertgrupp inom just hundforskning sökte och beviljades Maja medel från Agria och SKK Forskningsfond till en studie med namnet Identifiering av genetiska riskfaktorer för höftdysplasi hos hund. Den blev klar 2024, och resultatet har sedan presenterats bland annat på fondens seminarium i november förra året Forskning för hela hundlivet och genom en artikel i tidskriften Nature Scientific Reports.
Maja Arendt och hennes forskargrupp har använt genetiska data och information från Svenska Kennelklubben för att undersöka riskfaktorer för höftledsdysplasi (HD).
”Höftledsdysplasi är en komplex sjukdom som inte bara beror på genetiska anlag. Det handlar också om miljö – exempelvis hundens vikt och livsstil”, säger forskaren Maja Arendt.
Labrador retrievers användes i studien
Forskarna analyserade genetiska data från 209 labradorer, både jakt- och utställningstyp, och kopplade dessa till HD-status och vikt.
”Vi hade redan gott om genetiska data från rasen i och med att vi har studerat labrador retriever i andra sammanhang. Vi kunde därför enkelt koppla ihop genetiska data från hundarna med den befintliga informationen gällande HD-status, vikt och annat som redan fanns hos Svenska Kennelklubben. På det sättet kunde vi göra en helt ny studie utan att behöva provta nya hundar eller göra nya undersökningar”, säger Maja.
Bloddonationer möjliggjorde forskningen
”Ägarna har låtit sina hundar bidra till vår forskning inom genetik genom att de donerat genetiskt material, oftast blod, till hundbiobanken på SLU. Ur de proverna extraherar vi DNA från de vita blodkropparna, vilket funkar jättebra. Nu kan man även ta ut DNA från andra typer av material, som saliv och hårstrån, men oftast använder vi blod", säger Maja.
Huvudfynd av analysen
Analysen visade en tydlig koppling mellan en region på kromosom 24 och Höftledsdysplasi. Här finns genen NDRG3, som även är kopplad till artros hos människa.
”En hund som har svår höftledsdysplasi kommer med tiden att utveckla artros, eftersom höftleden belastas på ett felaktigt sätt. Därför är det intressant att den gen som vi har hittat en signal för i vår studie också har förknippats med artros hos människa”, säger Maja och fortsätter:
”Det är viktigt att förstå att när vi gör en genetisk studie på detta sätt så är det endast markörer för en region som vi hittar, alltså inte nödvändigtvis den specifika genvariant som orsakar den sjukdom som man undersöker.”
Avelsarbete och HD-index
Röntgenresultat och HD-index används i avelsarbetet för att minska förekomsten av Höfledsdysplasi.
”Och det är tack vare att Svenska Kennelklubben under många år drivit ett aktivt avelsarbete som färre hundar har problem i dag än tidigare. När vi tittade på hundarnas avelsvärde (HD-index), ett tal som beräknas genom att väga in hundens egen och släktingars höftledsbedömning, såg vi ett samband med den genetiska markör som var bäst förknippad med HD”, säger Maja och fortsätter:
”Hunden är antingen inte alls bärare av just denna variant eller så har den anlaget i enkel eller dubbel uppsättning. Det beror på om den ärvt anlaget från den ena eller båda föräldrarna. Med dubbla anlag såg vi att hundarnas HD-index var mycket sämre jämfört med de hundar som bara hade ett enkelt anlag– eller dem som inte bar på varianten alls.”
Inte säkert att en hund med riskvarianten utvecklar HD
”Vi ser ibland att en hund med perfekta höftleder ändå kan få avkommor som drabbas av HD. Det vill säga: hunden kan vara anlagsbärare utan att själv vara sjuk. I framtiden hoppas forskarna på att kunna ta fram ett genetiskt test, som i kombination med höftledsröntgen kan visa vilka hundar som är i riskzonen eller inte. Men dit är det långt kvar, för det krävs mycket valideringsarbete innan man är säker på att ett test fungerar. Det finns dessutom fler DNA-markörer som har förknippats med HD i andra studier, så först måste vi få en bättre bild av hur det hela hänger ihop”, konstaterar Maja.
Spelar kroppsvikt och färg någon roll?
Forskarna hittade även genetiska varianter kopplade till kroppsvikt, särskilt på kromosomerna 10 och 31.
”Vi gjorde en separat analys av hundarna för att kolla om vi kunde hitta genetisk variation som förklarar skillnad i kroppsvikt mellan hundarna. I den delen av studien ingick endast tikar, eftersom vi bara hade fyra hanhundar. Här hittade vi flera riskfaktorer, framför allt i kromosomerna 10 och 31" Säger Maja och fortsätter:
”Vi såg en tydlig ökning i vikt beroende på hur många riskvarianter hundarna hade. En labrador är kanske helt enkelt genetiskt programmerad till att vilja äta mer än den behöver – vilket i sin tur leder till att den lätt drar på sig övervikt”.
Det är dock oklart om dessa varianter påverkar fetma, storlek eller båda.
”Vi vet att några labradorer har större kroppsbyggnad än andra utan att de egentligen är överviktiga. På så sätt finns det också en möjlighet att de varianter vi har hittat kan vara kopplade till storlek och inte bara fetma. Som jag förstår det är det ovanligt att bruna labradorer är av jakttyp. I våra data var inga av de jaktavlade labradorerna bruna, och därför såg vi också en koppling mellan brun färg och högre vikt" förklarar Maja.
Fanns det då någon koppling mellan ökad vikt och HD i era data?
”Detta är en bra fråga, och det har andra studier tittat på. Vi hade dock inte tillräckligt med data för att göra denna koppling, men det skulle vara värdefullt att undersöka det i framtiden”, säger Maja och fortsätter:
”Egentligen var det här endast ett bifynd i vår studie, men vi tycker ändå att det är väldigt intressant att man kan se en genetisk koppling till vikt och det i samma områden som förknippats med ökad vikt hos människor. Ju mer vi lär oss om genetik, desto enklare blir det i framtiden att förstå vad den betyder för vår hälsa, och det gäller för både hundar och människor.”
Fortsättning följer
Just nu är Maja mitt uppe i en ny studie om HD som ska vara klar 2027. Också den är finansierad av Agria och SKK Forskningsfond och blir både en fortsättning och en fördjupning av den förra studien.
”Vi försöker gå igenom och systematisera all den forskning som gjorts inom området de senaste decennierna, för att få en överblick av vad som finns och har gjorts. Vi vill både kunna verifiera våra egna resultat och se vilka data från tidigare studier som är användbara än i dag. Vi kommer dessutom att testa nya analysmetoder, där man kan hitta även komplexa genetiska kopplingar.”
Avslutande hälsning:
”Jag vill tacka de hundägare som genom tiderna har lämnat prov till forskningen, liksom Agria och SKK Forskningsfond. Det är jätteintressant med genetisk forskning hos hundar, och jag hoppas verkligen att vi en dag kan få använda mera av genetiken, både i ett kliniskt syfte och i avelsarbetet,” avslutar Maja.
