Katten Krister fick leukemi

Djur tar ofta en större plats i våra hjärtan än vi först är beredda på. Här är berättelsen om Jonas, som har fallskärmshoppning som sin hobby. Av en slump mötte han katten Krister. Läs Jonas historia.

En blöt novemberkväll träffade vi Krister för första gången uppe hos vår vän Cina i Stockholm. En bedårande tigerrandig krabat, full av bus och liv, som stal våra hjärtan direkt. Han ömsom apporterade enkronor, rev ner blommor och gosade med oss. Full fart vad han än gjorde.

Vi sov över hos Cina och på natten fortsatte Kristers äventyr i formel 1-tempo. Hela han var full med adrenalin och han levde sitt kattliv i hundranittio, precis som en äkta skydiver. En personlighet, utan tvekan.

Älskade alla förbehållslöst

Eftersom Cina inte kunde ha kvar honom anmälde Mia och jag oss som fosterföräldrar. En iskall dag i början på februari fick Krister göra vår allergiske vän sällskap på tåget ner till Göteborg. En aning blyg och vilsen inspekterade han sitt nya hem på Wallenbergsgatan.

Fann sig snabbt till rätta i nya miljön

God mat, massa spännande nya saker att leka med, ny husse och matte och, inte minst, naturen in på knuten, blev ett paradis för Krister.

Ganska snart insåg vi dock att Krister hade förändrats. Han blev tröttare för var dag som gick och var inte lika social som tidigare. Jaha, tänkte vi, han håller väl på att bli vuxen? Dessutom hade han haft lite känslig mage och nyss en lätt förkylning. Han piggnar nog till framåt vårkanten, resonerade Mia och jag. Då skall han få vistas mera utomhus och stimuleras av fåglar och smådjur. En minitiger måste ha sin beskärda del av äventyr för att trivas!

Nu i helgen insåg vi dock att allt inte stod rätt till. Katter sover mycket - men inte tjugotre timmar om dygnet... De stunder han var vaken var han dåsig och inte alls den Krister vi först lärt känna. Gnistan hade försvunnit i Kristers ögon. Han var bara drygt åtta månader gammal men ändå orkeslös som en livstrött åldring. Mia insisterade på att vi borde uppsöka en veterinär och i måndags fick vi på Djurakuten en remiss till Blå Stjärnan.

"Folk lägger fantastiska summor på sina djur"

Från veterinären fick vi direkt en indikation om att Krister inte mådde bra alls. Han hade blodbrist och blev inlagd. Trots att jag tidigare haft husdjur, fast - det var ett tag sedan senast, har jag ofta förundrats över vilka fantastiska summor som många människor kan lägga ut på sina husdjur.

Jag har nu tänkt om. Djursjukhus är inte gratis, men jag lovar, om så de hade begärt en miljon för att göra Krister frisk hade vi betalat. Exklusive moms! Om du som läser detta har hjärta i kroppen hade du gjort samma sak.

Ett virus i blodet? De visste inte säkert och bad oss invänta provsvar.

Kanske var det bara en parasitsjukdom? Under tiden fick Krister blodtransfusion, antibiotika och kortison. De meddelade att han blivit avsevärt piggare men gav oss ändå inget större hopp. Han fick stanna en natt till. Sjukt blod och katter är ingen bra kombination. Vi fick ändå nytt hopp. Krister power! Han fixar det nog med sina nio liv. Eller?

Idag ringde de från Blå Stjärnan. Krister hade leukemi. Om han hade varit en människa hade han fått livsuppehållande behandling. Kampen skulle ha börjat. Vi sparar inga resurser på oss själva hur hopplöst läget än är.

Måhända hade det funnits hopp för Krister, men sannolikt hade det då även inneburit svår smärta och plågor. Kanske går vi för långt ibland.

Livskvalitet är ett tänjbart begrepp hos oss människor

Mia och jag samlade oss för ett sista möte med den lille oemotståndlige busis som så totalt stulit våra hjärtan. Vår bebis! Vi visste att det skulle bli svårt men tog oss samman så gott vi kunde.

Veterinären mötte oss med Krister i famnen. Krister var i högform och pigg som aldrig förr. Vår lille tiger! Kristers glädje visste inga gränser när han fick syn på oss. All sjukdom var som bortblåst och hans ögon var fulla av liv. Blodtransfusionen hade givit honom livet tillbaka och han gav återigen järnet. Full fart. Nu jädrar skall ni få se! Ögonen blixtrade och hans livshunger var total. Han strök sig mot oss med alla de krumbukter som bara katter kan. Här är jag, jag trivs!

Vi fick en sista stund med honom och alla tänkbara tankar for igenom mitt huvud. Han ÄR ju frisk! Krister spritte av liv. Blodtransfusionen var den vitamininjektion som fick honom att, för en kort stund, leva upp igen och åter kasta sig blint ut i livets äventyr. Kom igen nu; "fattar ni inte att racet precis har startat?", tycktes han vilja säga!

Veterinären kom in med sprutan och vi höll Krister i vår famn. Det var som i fritt fall; först full fart och sedan tvärstopp. Som den fighter Krister var protesterade han vilt ett kort ögonblick - för att sedan somna in lugnt och fridfullt. En liten ängel kom, log och vände om.

Ge järnet. Tveka inte! Ha kul, var Kristers motto. Man lever ju trots allt bara en gång. Men just nu känns det tungt. Det här är mitt sätt att bearbeta sorgen. Jag måste skriva av mig. Tack för att du lyssnade.

 

/Jonas

Gillar? 4 av 4 gillade, 5 i betyg