Vårdhunden Charlie ger tröst till den som är ledsen

Foto: Erika Sjöö

Vårdhundar kan vara ett bra stöd för den som är gammal och deprimerad, men också för den som behöver kroppslig träning efter exempelvis en stroke. I det här reportaget möter du vårdhunden Charlie och hans matte Nina Andersson Lindroos när de besöker en gammal man som bor på ett äldreboende i en tätort till Stockholm.

Det är en blåsig och grå dag på den sörmländska landsbygden. Utanför entrén till ett äldreboende väntar undersköterskan Nina Andersson Lindroos med sin sex år gamla labrador Charlie. De väntar på att gå in genom dörren till äldreboendet för att besöka en av den här dagens vårdtagare. Vi kan kalla honom Sven. Sven är i sjuttioårsåldern och något dement. Han har väntat i några dagar nu på att få träffa sin favorithund Charlie. Det här blir det fjärde besöket och Charlie vet mycket väl vem det är han ska få träffa. 

– De tycker om varandra, Charlie och Sven, säger Nina Andersson Lindroos och packar ur sin aktivitetsväska och några påsar med leksaker ur bagageluckan på sin bil.

Hon fortsätter att berätta om hur det fungerar det här med vårdhundar.

– Jag får en remiss som skrivs av sjuksköterska, arbetsterapeut, sjukgymnast eller i vissa fall gruppchef. Där står det vem som ska ha besök av Charlie och varför. Det kan vara oro och ångest, eller att någon behöver kroppslig träning efter till exempel en stroke. Hunden blir ett sätt att både motivera och stimulera till rörlighet på ett naturligt och roligt sätt. Charlie är en väldigt lugn och cool kille som aldrig stressar upp sig, säger Nina Andersson Lindroos.  

Undersköterskan Nina Andersson Lindroos tillsammans med Charlie. 

Fasta rutiner

På sitt rum med fönster som vetter mot en stor väg, en åker och skog har Sven just klätt sig för den här dagen. Det blev ett par mörka joggingbyxor och en röd sweater. I rummet finns ett enkelt pentry, en säng, en soffgrupp, hyllor med familjeporträtt och ett skrivbord med en dator. Från radion strömmar lugn musik.  

Mitt i rummet står Sven. Han skiner upp när han får syn på Charlie som kommer in i rummet med en illgrön godiskväska i munnen varpå Sven genast börjar leta efter det hundgodis som ska stoppas ner i väskan. När det är klart sätter sig Sven ner i en stol och väntar på att Charlie ska placera väskan i hans knä så att han kan öppna den och ge Charlie av godiset.

– Så ja. Klart du ska ha lite godis du Charlie, säger Sven och stryker med handen över Charlies brunglansiga päls.

När godiset är uppätet sätter sig Sven ner på golvet intill Charlie som genast lägger sig ner. Med sin ena hand klappar Sven Charlie på svansen, benen och ryggen medan han klagar på smärta i ljumskarna. 

Charlie ser avslappnad ut där han ligger på golvet. Det är som om han och Sven känt varandra i hela sitt liv trots att de bara träffats fyra gånger. 

– Vad tycker du om Charlie? frågar jag Sven, försiktigt. 

Sven skrattar till lite och ser på Charlie.

– Vi talar inte om vad vi tycker om varandra, eller hur Charlie? Nä, varför skulle vi göra det? 

Sven fortsätter att prata med hunden utan att verka ta notis om Nina eller mig.

– Jag blir så glad när du kommer hit Charlie. Det är lycka. Vad skulle jag ha gjort om inte du kommit hit? Ingenting.

"Starkaste mötet hittills"

Besöket är slut för den här gången. Jag och Nina sätter oss ner i varsin fåtölj i äldreboendets entré för att prata lite, tagna av det starka och känslosamma mötet mellan den äldre mannen och Charlie.

På golvet ligger Charlie och lyssnar till ljudet av skrammel från boendets restaurangkök.  

– Det här var det starkaste mötet mellan dem hittills. Att träffa Charlie väcker så mycket känslor hos Sven. Jag märker ofta att det är många som pratar med hunden och inte med mig, berättar Nina Andersson Lindroos.

Idén att börja ta med sig sin hund till jobbet fick Nina Andersson Lindroos när hon för ett antal år sedan hade en labrador som hette Maja. Maja fick följa med på besök till några av Ninas vårdtagare och Nina märkte snabbt att det gjorde gott. 

– Det ligger mig varmt i hjärtat att göra något för de äldre – för de som känner att vardagen inte är så rolig. Med tiden började jag fundera på om det kanske inte fanns någon vårdhundutbildning så att jag kunde få göra det på riktigt så att säga.

Och på riktigt blev det när hon skrev in sin labrador Charlie på Vårdhundskolan i Brösarp för fyra år sedan. 

– Det blev en lång resa med lämplighetstest och olika aktiviteter. Vi klarade utbildningen så nu är Charlie certifierad vårdhund. Nu hoppas jag att vi ska få fortsätta. I mars ska det här projektet utvärderas. Jag har ju tänkt på att det lilla yrvädret jag har där hemma också ska få gå utbildningen, säger Nina Andersson Lindroos och skrattar. 

Gillar? 0 röster, ej betygssatt 0 av 0 gillade, NaN i betyg