"Hälsa fint!", "Inte hoppa", "Nej", "Låt bli"... Vi kan säga vad som helst för att försöka få hunden att hälsa markbundet, men inget kommer att hjälpa om vi inte lär hunden vad vi menar. För att göra det på ett effektivt, förstående och ödmjukt sätt, behöver vi först, som alltid, förstå hundar och deras sätt.
Orsaken bakom hundars hoppande när de hälsar ligger i att vi är vågräta rektanglar och de är horisontella fyrkanter. Vi står upprätt på två ben, medan de är kortare och vilar sin tyngd på fyra ben. Små hundar som försöker hälsa på större hundar studsar ofta upp och ner vid den stora hundens ansikte, för att nå fram till ansiktets alla körtlar som osar individdoft. Detsamma vill hundar göra med oss, komma åt ställen som verkligen doftar "vi", som berättar vilka vi är. Men eftersom de inte riktigt når, så hoppar de.
En annan vanlig orsak är att hunden är överexalterad. Vad vi ser kan vara glädje eller lättnad. Tänk dig Pluto, han älskar folk! Hans husse har låtit honom dra i kopplet mot alla Pluto önskar hälsa på under promenaderna. Pluto har även fått rusa ut i hallen och kasta sig i famnen på besökare sedan han var liten. Pluto är "tränad" att hälsa med full fart och hög energi; han är oerhört social i grunden, men agerandet är också inlärt på grund av husses agerande. Föreställ dig också Lady, hon vill helst inte hälsa på främlingar men blir helt tossig när matte kommer hem. Hennes "glädje" bottnar snarare i lättnad över att ensamheten äntligen är över. Lättnad och glädje kan se precis likadant ut.
När man försöker förstå sig på en hund som hoppar behöver man titta på mer än hundens beteende. Man behöver lägga på filter av sammanhang, person, bakomliggande känslor och vad som föregår hundens beteende. All information ger oss ledtrådar till vad som kan hjälpa hunden att agera mer sansat, om det är vårt mål.
Minns du Lady? Hon behöver ingen nämnvärd "hälsa-fint-träning", hon behöver ensamhetsträning. Och detta kan vara artikelns kortaste paragraf, men så enkelt och svårt är det. Förstår vi hundens motivation bakom sitt agerande, vet vi att i hennes fall har den översvallande känslostormen ingenting med hälsa-träning att göra. Man behöver lösa hennes oro, som blir till lättnad och orsakar hoppandet.
Minns du Pluto? Han skulle gynnas av att hans husse strukturerar upp hälsningsrutinen, ber Pluto att sitta innan hälsning och gärna även framför personen han hälsar på. Sedan bör klappandet, pipiga röster och hög energi (från personen) minimeras, utan att Pluto ignoreras. För det där "tysta ledarskapet" eller att vända ryggen till och ignorera en hund tills den blir passiv, ja, det är inte så trevligt, rätt nonchalant och oartigt faktiskt, om du frågar en hund. Det skapar bara en social frustration eller passivitet som kan tolkas som ett lugn, men som snarare handlar om uppgivenhet. Det är bättre att lära hunden att exempelvis utgår från sittande positione inför hälsning och sedan hålla hälsandet kort och lugnt.
Plutos husse skulle även kunna sätta en lapp på dörren under en skål med hundgodis: "Ta en godis, när du klivit in, be Pluto att sitta. Belöna honom med godiset samtidigt som du sätter dig på huk och klappar honom. Tack för din hjälp!". På detta sätt kliver alla in med förkunskap om hur Pluto bäst hälsas på, och hans erfarenheter av besök blir en konsekvent rutin som med tiden kommer att ta fram det bästa ur honom.
Vi behöver vara konsekventa i vårt förhållningssätt. Själv har jag en rutin när min hund hälsar på mig; han får gärna hoppa efter att jag klappat mig på bröstet, men bara på mig. Eftersom han är stor och ibland lerig om tassarna vill jag inte att han gör så på andra, mest för att jag vill att folk verkligen ska gilla att umgås med honom, så att han känner sig välkommen i alla sammanhang.
När han ska hälsa på folk under promenaden, börjar jag alltid med att sätta honom vid min sida. På given signal "Varsågod att hälsa" får han sedan gå fram till personen som i förväg satt sig på huk (blivit en kvadrat), så att behovet av att hoppa inte uppstår. Jag ber även personen hälsa på min hund på ett sätt jag vet är lugnande för just honom. Sen låter jag hälsandet pågå en stund, så att min hund inte varvar upp och börjar agera ofördelaktigt. Om min hund, efter att jag sagt "Varsågod att hälsa", inte går fram till personen, tittar bort, slickar sig om nosen, stirrar intensivt och stelt på personen eller gäspar, säger han "Nej tack". Då lockar jag inte, jag kräver ingenting av min hund utan säger bara till personen "Han vill inte idag", och så är det med den saken. Att pressa fram en hälsning är aldrig gynnsamt för någon och kan resultera i osäkerhet eller, i värsta fall, bett.
Får vi besök hemma, råder en liknande rutin. Han sitter på en given plats medan jag öppnar dörren och släpper in besöket. Detta kräver lite träning men är avgörande för att hälsningen sedan ska bli lugn, för just min hund. På min signal får han sedan hälsa på någon som har kommit ner på hans nivå eller satt ner sina händer så att han kan möta händerna, nosa och kela, utan att hoppa. Som du börjar förstå, handlar hälsa-fint-träning lika mycket om att ge personer som ska hälsa på hunden klara instruktioner kring hur du vill att de ska agera, så att din hund kan "uppföra sig". För det är omöjligt att förstärka önskvärda beteenden om scenariot hunden sätts i, sporrar oönskade beteenden.
Av den anledningen är jag selektiv med vilka som får hälsa på min hund. Hundrädda, folk som stojar och stimmar upp min hund, barn som är för på eller vuxna som kan tänka sig att ryta ifrån eller sätta upp ett knä - de får inte interagera med min hund. Att bestraffa, genom att exempelvis knäa en hund som hoppar, skapar bara osäkerhet, rädsla eller som värst aggression, det vill säga inga bra strategier för att lösa situationen. Så noga tycker jag även att du ska vara, för på sikt får du då en hund med positiva erfarenheter av att hälsa lugnt, trevligt och med fyra tassar i marken.
Är du sambo med en valp, gör du rätt i att först socialisera valpen med andra utan krav på fysiska interaktioner. Låt valpen hälsa på de som valpen vill hälsa på, resten kan valpen uppleva på avstånd. Det ger socialt trygga valpar. Tvinga inte fram något som din valp inte är bekväm med. Låt heller inte socialiseringen handla om hetsig lek eller för mycket bus med andra, då lär du valpen att vara vild kring folk, något som lätt kan urarta när valpen vuxit sig stor.
Du kan även öva in rutinen att din valp börjar med att sitta framför personen som ska hälsa på, be personen säga "sitt" och belöna hunden för det, innan hen kommer ner på valpens nivå och inväntar att valpen tar initiativ till att komma fram, nosa, kanske kela lite. Vissa valpar vill mest nosa utan att bli klappade på, och det är okej. Andra valpar kastar sig upp i famnen på vem som helst, och det är också okej. I takt med att din valp växer sig större håller du konsekvent i rutinen: sitt, nosa på händer, kela lite på marknivå. Folk kan med tiden börja stå upp, låta hunden komma nära och sätta ner händerna. Din valp kommer att vara så van vid att man hälsar med fyra tassar i marken att hoppandet aldrig utvecklas. Se till att uppmärksamma, berömma och belöna din valp när hen hälsar med fyra tassar i marken, detta är ju något du vill se mer av.
Om valpen eller den vuxna hunden hoppar under hälsa-fint-träningen bör personen sluta klappa och istället rikta sin uppmärksamhet mot dig, prata med dig och invänta att hunden lugnar sig. När så sker kan klappandet fortsätta, på så vis lär sig hunden att fyra tassar i marken = hälsa och hoppande = inget hälsande.
Lycka till!
Mardrömmen är ju att hunden biter någon som försöker hälsa på den. Det är vårt ansvar som hundägare att se till att det inte sker. Oftast händer det vid påtvingade hälsningar, om folk fortsätter att klappa när hunden ryggar, visar buken, stirra stelt, morrar eller om en rädd/arg hund matas närmare och närmare en person. Så fall inte i de fällorna. Lösningen ligger i att få hjälp av en hundpsykolog/etolog, kartlägga hundens orsaker till sitt agerande och lägga upp en individanpassad plan som hjälper hund och ägare till säkra strategier och trygga interaktioner med folk.
Det är dock inte samma sak att bita som att hålla i handen. Vissa hundar är orala till sin natur, som retrievers. De älskar att ha något eller någon i munnen. De håller gärna handen, mjukt och vänligt, utan att bita. Har man en sådan hund kan man behöva informera folk om hundens beteende så att det inte misstolkas som bett. Man kan även ge hunden något annat att ha i munnen, en tennisboll eller en favoritleksak, som ett substitut för någons hand.
Fokus ligger ofta på hur hunden ska hälsa på oss, men låt oss vända på steken. Hur hälsar man på en hund? Som du redan lärt dig, ska du aldrig tvinga dig på en hund. Ageranden som blyga, rädda eller arga hundar kan triggas av är om du stirrar, lutar dig över, sträcker fram händer, lockar eller försöker mata hunden ur din hand. Så skippa det om du inte känner hunden. Istället kan du:
Får du inget gensvar på ovanstående, så vill hunden av personliga skäl inte hälsa på dig, och det är okej. Hundar är som folk, vissa är sociala på en sekund, andra är introverta och behöver mer tid, och en del är helt ointresserade av andra än familj och vänner.
Så, gör din hoppande hund en tjänst: förstå orsak och verkan, öva in rutiner du är konsekvent med, håll dig borta från bestraffning, låt bara folk som tar fram det bästa ur din hund interagera med vovven och beröm och belöna när din hund hälsar fint.
