Den mongoliska ökenråttan (Meriones unguiculatus) är en liten gnagare som hör hemma i ökentrakterna av Mongoliet och nordöstra Kina. Gerbilen är ett grävande, socialt djur som är aktivt både under dag och natt. Deras hålor utgörs av komplicerade tunnelsystem med många ingångar, bohålor och matavdelningar.
Gerbilens naturliga pälsfärg är agouti/viltfärg, med i huvudsak brun päls med mörkpigmenterad hud, ljusare brunt mot vitt på undersidan (bröstkorg och mage), och mörkare längs ryggen. Några exempel på andra färgvarianter som finns idag är svart, vit och kanel.
Likaså förekommer kombinationer av svart eller brunt med ett vitt band runt bröstkorgen. Gerbilen har en doftkörtel som sitter mitt på bukens undersida och ses som en hårlös brun fläck.
Gerbilen är en nyfiken, vänlig och nästan luktlös gnagare, vilket gör den till ett populärt husdjur. Den har anpassat sig väl till fångenskap, och tycks vara relativt fri från vanligt förekommande infektiösa sjukdomar. Ökenråttan brukar varken bitas eller slåss, de är lätta att hålla rena, och relativt enkla att hantera. Gerbiler är inte lämpliga för småbarn men för barn äldre än 10-12 år och för vuxna, kan de vara mycket bra sällskapsdjur. En gerbil blir vanligen 2-4 år gammal och kan väga 50-130 gram, vanligen är hanen lite större än honan.
I det vilda äter gerbiler blad, frön, rötter och andra växtdelar. Exakt hur deras diet ser ut vet man ännu inte och det kan i fångenskap vara svårt att komponera en bra foderstat. Numera finns bra pellets som innehåller en proteinhalt på 20-22 % som kan ges i kombination med fröblandningar som säljs till gnagare.
Man bör dock se upp med att ge för mycket fröblandningar eftersom de innehåller en stor andel solrosfrön som gärna plockas ut och äts först av gerbilen. Solrosfrön i för stora mängder ger för låg halt av kalcium och för höga fett.- och kolesterolhalter.
För att variera kosten och täcka upp näringsbehoven bör man komplettera torrfodret med grönsaker, frukt och lite fullkornsbröd, pasta, ris och kokt potatis. Tänk på att ge allt i måttliga mängder, för mycket grönsaker kan t.ex. orsaka diarré. Nya fodermedel bör dessutom introduceras successivt.
Tänk på att gerbiler gärna gräver ner sin matskål i strömaterialet. De hittar dock maten igen men man måste komma ihåg att städa bort färskfoder så att det inte ligger och möglar eller ruttnar.
En frisk och korrekt utfodrad gerbil behöver inga vitamin- eller mineraltillskott.
Eftersom gerbiler lever i torra miljöer i det vilda är de väldigt duktiga på att spara på vätska och kan klara sig utan dricksvatten länge. Trots detta måste de alltid ha tillgång på färskt vatten. Vattenflaskor är ofta att föredra eftersom gerbiler snabbt fyller en vattenskål med strömaterial och annat skräp. Vattnet måste bytas dagligen och flaskan rengöras noga även i pipen.
Gerbilens naturliga vänlighet och nyfikenhet medför att den är ganska enkel att hantera. De flesta gerbiler går fram till en hand som införs i buren, och kan sedan lätt lyftas upp i en kupad hand, eller fattas vid svansbasen.
Se noga till att stötta resten av kroppen med andra handen samt att verkligen hålla ända inne vid svansbasen, eftersom huden längre ner på svansen lätt dras av.
Gerbiler tycker om att klättra upp på axeln och blir lätt tam om man hanterar den försiktigt och låter den springa fritt upp och ned för armen. Får gerbilen dessutom ett solrosfrö eller en jordnöt när den är hos sin ägare kommer den till slut gärna frivilligt upp.
Det finns flera olika typer av burar som är lämpliga för ökenråttor. Många av dessa är redan utrustade med "möbler", som t ex motionshjul, tunnel och bolåda. Dessa möbler, likaväl som ett tillräckligt djupt lager strö att gräva i, är nödvändigt för att djuret ska trivas.
Burens hörn bör vara avrundade för att minska tuggandet. Gerbilen kan lätt tugga sig igenom trä, tunn plast, och mjuk metall. Buren bör därför vara gjord av rostfritt stål, hållbar plast eller glas.
Tänk på att behållare av glas eller plast kraftigt minskar ventilationen och kan leda till problem med temperaturen och luftfuktigheten. Dessa material kan vara lämpliga till burar om åtminstone en sida i buren är öppen för att tillåta luftcirkulation. Tänk även på att buren ska vara rymningssäker!
Om det är lämpligt eller inte att ha motionshjul till gerbiler, är en omdebatterad fråga. Det finns oro för att gerbilen kan fastna och göra sig illa i hjulet eller att den kan utveckla ryggskador om hjulet är för litet. Om man beslutar sig för att inreda buren med hjul ska detta ha solid springyta, så att inte svans eller fötter blir klämda i galler och vara ordentligt stort. Motionshjulet får emellertid aldrig ersätta annan form av aktivitet och motion.
Gerbilen måste kunna gräva i ett gärna 2 dm tjockt bottenmaterial, den ska ha klättermöjligheter, tunnlar att springa i, grenar att gnaga på samt självfallet en stor yta att röra sig på.
Gerbilen trivs i burar med ett solitt golv med ett djupt lager strömaterial. Materialet måste vara rent, icke-toxiskt, absorberande, relativt dammfritt, och lätt att få tag på. Rivet papper, papperspellets och hyvelspån är att föredra.
Förvissa Dig om att hyvelspånet är fritt från mögel och annan förorening. Det bör heller inte damma. Se till att strömaterialet är minst 1 dm djupt i buren så att gerbilen kan gräva naturligt. I bolådan är bomull och rivet papper utmärkt material. Undvik trådigt material som kan trassla in sig i klor och fötter.
Enligt djurskyddslagen är minsta tillåtna golvyta för gerbiler 0,12 kvadratmeter, varav den kortaste sidan måste vara minst 2,5 dm (0,25 m). Har man det måttet på kortaste sidan, måste långsidan vara minst 4,8 dm (0,48 m). Höjden på buren måste vara minst 2 dm (0,2 m). Vid grupphållning måste varje djur ha minst 0,06 kvadratmeter.
Det innebär att en bur med ovanstående mått kan rymma endast 2 gerbiler. Observera att detta är minimimått, för stort kan det inte bli! Ett avelspar kräver betydligt mer utrymme. Lämplig temperatur för gerbiler är 15-25 grader, med en luftfuktighet mellan 30-50%. Eftersom gerbilen är lika aktiv dag som natt, är det bäst med en dagscykel med 12 timmars ljus.
Gerbiler är sociala djur som brukar trivas bra i grupp, framförallt grupper av honor. De putsar varandra, brottas och sover tillsammans. De kan dock ibland bli aggressiva mot nykomlingar och de kan slåss om de hålls på små utrymmen eller om de sätts ihop i vuxen ålder. Avelspar hålls tillsammans och introduceras för varandra före 10 veckors ålder. Hanen hjälper ofta till att uppfostra ungarna.
Bur och utrustning ska rengöras noga minst en gång per vecka. Ett undantag från detta är då det finns nyfödda ungar. Man bör då vänta tills ungarna är minst 2 veckor gamla.
Andra faktorer som kan kräva ökad rengöring är antalet gerbiler i buren, vilken typ av strömaterial som används, samt burens konstruktion och storlek. Buren rengörs med hett vatten och ett icke-toxiskt rengöringsmedel, varefter den sköljs noga. Vattenflaskor och matskålar ska rengöras och desinficeras dagligen.
Gerbiler ska paras ihop då de är könsmogna, vid 7-8 veckors ålder. De bildar monogama par som vanligen håller ihop hela livet. Paret brukar få sin första kull ungefär vid 5 månaders ålder. Om paret splittras kan det vara svårt att kunna använda djuret i ett annat avelspar.
Hanen deltar i skötseln av ungarna. Om hanen i stället flyttas ifrån buren under några veckor efter födseln, kan detta leda till slagsmål då han senare återförs.
Dräktighetsperioden är vanligtvis 24-26 dagar. Om honan däremot paras direkt efter en förlossning, och alltså har diande ungar under nästa dräktighet, så kan denna dräktighet vara upp till 42 dagar. Kullstorleken är i medeltal 4-6 ungar.
Ungarna föds blinda och nakna. Öronen öppnas vid 3-7 dagar, pälsen växer ut vid 7-10 dagar, framtänderna tränger fram vid 12-14 dagar, och ögonen öppnas vid 14-20 dagars ålder. Ungarna slutar dia ungefär vid 4 veckors ålder men ska få gå kvar hos föräldrarna till minst 6 veckors ålder.
Honans brunstcykel varar 4-6 dagar, med spontan ägglossning. Monogama par kan ge en ny kull var 30-40 dag, upp till totalt 6-7 kullar. Honan kan användas i avel till ca 18 mån ålder. Hanen är fertil till minst 24 mån ålder.
Unga gerbiler överges sällan, och brukar inte skadas eller ätas upp av föräldrarna. Faktorer som kan leda till att ungarna överges är små kullar, överdriven hantering av ungarna, brist på bomaterial, brist på ett område där boet kan gömmas undan.
Om modern överger boet, kan ungarna uppfostras av fosterföräldrar om dessa har en egen kull i ungefär samma ålder. Handmatning av nyfödda gnagare är mycket svårt.
