Stephanie Edlund älskar djur och är utbildad djurvårdare. Hon jobbar med beteende och träning, främst med papegojfåglar. Intresset för djur har alltid funnits där så valet av jobb var en självklarhet. Här delar Stephanie med sig av sina personliga erfarenheter, viktig information och ger dig tips om hur du sköter din fågel på bästa sätt.
– Jag har alltid haft ett enormt djurintresse, redan när jag var fem år gammal svarade jag ”zoolog” när någon frågade vad jag ville bli när jag blev stor. Visst finns det många andra yrken som också involverar djur, men då beteende och djurvälfärd är mina stora intressen blev det ”djurfriskvård” istället för att jobba med djursjukvård.
– Jag jobbar enligt termen ”FFAT – Force free animal training”, myntad av Barbara Heidenreich, som går ut på att forma djurs beteenden helt utan att använda tvång eller aversiva konsekvenser (stimulering som upplevs som obehaglig eller bestraffande). Istället ser vi till att önskvärt beteende alltid lönar sig för individen. Vi gör det lätt för dem att bete sig önskvärt genom att arrangera omgivningen och vi jobbar mycket med positiv förstärkning av önskvärda beteenden.
Samma inlärningsprinciper gäller oavsett om vi vill lära djuret ett specifikt beteende eller bara umgås med det till vardags. Det gäller därför att inse att vi alltid står med träningsmössan på och i alla interaktioner med våra djur kan vi påverka både deras beteende och deras välfärd antingen positivt eller negativt.
Jag intresserar mig väldigt mycket för hur vi kan uppmuntra hälsosamma och önskade beteenden genom att skapa en bra djurmiljö och använda oss utav miljöberikning. Alla djur har olika beteendebehov och ställer olika krav på sin miljö. Genom att arbeta med att tillgodose dessa kan vi förebygga många problem och få välmående djur. I många fall behövs minimalt med träning vid beteendeproblematik, det räcker ofta att se över djurets miljö och göra ändringar i denna för att få bukt med många av problemen. Särskilt när det gäller papegojfåglar beror många problem just på att de inte får utlopp för sina naturliga beteenden.
FFAT är enligt mig det absolut mest djurvänliga sättet att träna på och det har dessutom en oerhört stark vetenskaplig grund. Som det ser ut idag skulle jag inte kunna tänka mig att träna på något annat sätt, helt enkelt för att det är så fantastiskt kul! Inte bara för oss som tränare utan för djuren som deltar, vilket är den absolut viktigaste kvalitetsstämpeln för mig.
Mina största inspirationskällor är såklart djuren och människorna jag får äran att arbeta med. Det är också oerhört svårt att inte bli inspirerad då man omges av människor som brinner så starkt för vad de gör och jobbar hårt för att förbättra situationen för djur varje dag.
Det finns alltid mer att lära sig. Jag utbildar mig kontinuerligt och kommer garanterat att fortsätta med det. Jag arbetar nu med att genomföra ett nytt beteendehanteringsprogram vid en anläggning med flera olika djur. Jag har också ett gäng föreläsningar inbokade i vår/sommar runt om i landet, och hoppas på att kunna erbjuda fler kurser för tränings- och berikningsintresserade inom kort.
Just nu är träningsvärlden för papegojor och andra djur mitt inne i ett paradigmskifte, där bestraffning byts mot belöning. Denna typ av träning tror jag kommer att stanna och i framtiden även utvecklas. Det förekommer också mycket forskning på djurs kognition (tankeprocesser) som säkert kommer att påverka hur vi förhåller oss till fåglar och tränar dem i framtiden.
Att förmedla information till djurägare är nog det knepigaste, men också det mest intressanta med det jag gör. Utöver det är det såklart ibland en prövning att försöka sprida ett budskap som går emot rådande kulturella normer. Vi är så vana vid att fel ska bestraffas att vissa människor till och med blir riktigt arga när en påstår att det inte alls måste vara så.
Det absolut vanligaste problemet är nog brist på tillit, som ofta kan visa sig i bitande eller avståndstagande fåglar. Det är också väldigt vanligt med papegojor som väljer ut en favorit i familjen och uppvisar aggressiva beteenden mot övriga familjemedlemmar och även papegojor som skriker överdrivet mycket. Alla dessa problem är lyckligtvis fullt möjliga att förebygga och få bukt med.
Stephanie tipsar: Att ta reda på så mycket som möjligtgt om hur just den arten man själv har lever i det vilda är en bra början för att kunna undvika att problem uppstår. Har problemen redan börjat kan du mildra och i vissa fall helt få bort oönskade beteenden genom att ge din papegoja en bättre miljö och mer passande saker att göra. Detta kan vara nya föremål att undersöka, pilla med och gnaga sönder, eller att t.ex. gömma lite av maten i pappersmuggar. Motion är givetvis också viktigt, dels genom att göra miljön intressant och uppmuntra till rörelse, men även genom flygträning. Trickträning ger också mycket bra sysselsättning och mental stimulans, och är väldigt kul för papegojan.
Förutom papegojans naturliga beteende och behov är det oerhört viktigt att kunna läsa kroppsspråk och respektera vad fågeln säger med det. Det är inte alls så enkelt som det alltid verkar, det krävs mycket observerande och övning för att bli duktig. Vi måste också bli bättre på att belöna önskvärda beteenden i vardagen. Många djurägare tar för givet att djuren skall bete sig bra och göra som de vill, vilket är långt ifrån självklart. Ju mer något lönar sig, ju mer kommer djuret att göra det och desto mindre kommer ett oönskat beteende komma fram i det sammanhanget i framtiden.
Stephanie tipsar: Bra är att t.ex. titta på klipp på youtube, noga observera de olika kroppsdelarna och vad fåglarna gör med dem i olika situationer, t.ex. precis innan ett bett. Var dock medveten om att kroppsspråket kan skilja lite arterna emellan.
Jag tycker det absolut viktigaste att lära våra papegojor är sådant som minimerar tvång och konflikter i vardagen, vare sig det är en tamfågel, ett häckpar eller papegojor i djurpark. Vad ”vardagen” är ser givetvis olika ut beroende på hur man håller sina fåglar. Några exempel på sådana beteenden kan t.ex. vara att komma på inkallning, att själv gå in i buren, släppa föremål, att frivilligt delta i kloklippning, själv gå in i transportburar, låta sig svepas in i en handduk inför veterinärbesök och liknande. Att stationera, det vill säga att papegojan pålitligt skall sitta kvar på en specifik plats tills vi ber papegojan göra något annat är också oerhört användbart i många situationer och det är något vi ofta tränar i djurpark med många olika djurslag.
Med vissa individer, t.ex. sådana som haft samma problematik i många år, går det givetvis lite långsammare. Det är inga quick fixes utan hållbar beteendeförändring jag arbetar med och har ett beteende blivit väldigt djupt inrotat tar det också ofta lite längre tid att ändra på, av förklarliga skäl! Någon omöjlig papegoja har jag hittills inte stött på. Djur lär sig så länge de lever. I de flesta fall då det är svårt och går långsamt beror det oftast inte på papegojan utan på människorna som är inblandade. Att ha en konkret, genomtänkt plan och att vara konsekvent är oerhört viktigt, särskilt när man arbetar med papegojor som har lite mer djupt rotad problematik.
ör att undvika att din fågel utvecklar problem och/eller att befintliga problem blir värre är det viktigt med miljöberikning. Se till att förse papegojan med en miljö där den kan sysselsätta sig ordentligt och få utlopp för sina naturliga beteenden och behov såsom att alltid ha sällskap och kunna leta efter mat istället för att få den serverad i en skål.
