Klolossning, eller symmetrisk lupoid onychodystrofi (SLO), är en kronisk klosjukdom som innebär att i övrigt friska hundar plötsligt tappar flera eller alla klor. Ny svensk-norsk forskning visar att ärftliga riskfaktorer bakom sjukdomen finns. Forskningen stöds bland annat av Agria Djurförsäkrings och SKK:s Forskningsfond för sällskapsdjur.
Att hunden bryter en klo har de flesta hundägare någon gång varit med om. Oftast beror det på ett trauma, till exempel att hunden har fastnat med klon när den sprungit i skogen. När dock flera eller samtliga klor på kort tid lossnar spontant hos en i övrigt frisk hund är det vanligen fråga om en sjukdom – symmetrisk lupoid onychodystrofi (SLO). I vardagslag kallas sjukdomen klokapselavlossning eller kort och gott klolossning.
För både hund och hundägare är det en dramatisk sjukdom. Akutfasen när klorna lossar och pulporna är blottade innebär smärta och obehag. Flera veterinärbesök är vanligen nödvändiga, och hunden behöver både smärtlindring och medicinering mot sin sjukdom.
Under det mest akuta skedet är dessutom hundarnas rörlighet begränsad, i synnerhet om klor på alla fyra tassar är angripna. När klorna väl kommer tillbaka är de för det mesta spröda och av dålig kvalitet. Det händer att hundar avlivas
på grund av sin sjukdom, även om detta inte är så vanligt. (För mer fakta om sjukdomen se artikel intill).
Jämfört med många andra hundsjukdomar är klolossning en ovanlig åkomma. Många hundägare har aldrig hört talas om den, och även bland veterinärer finns de som aldrig stött på ett fall. Likfullt kan sjukdomen drabba många olika raser.
Utomlands har klolossning rapporterats hos bland annat schäfer, bearded collie, riesenschnauzer, rhodesian ridgeback, greyhound, dobermann, labrador retriever, golden retriever, west highland white terrier, cavalier king charles
spaniel, dvärgpudel och dvärgschnauzer med flera raser.
I Sverige och Norge har sjukdomen framför allt uppmärksammats hos gordonsetter, men även hos engelsk setter. 2005 inleddes ett svensk-norskt forskningsprojekt kring sjukdomen, med fokus på de två setterraserna. Även bearded collie och riesenschnauzer tas upp.
Bakom projektet står Norges veterinærhøgskole, Sveriges lantbruksuniversitet (SLU), Uppsala universitet, Fredrikstad Dyrehospital i Norge och Norsk Kennel Klub.
Forskningen berör bland annat sjukdomens kännetecken, utbredning, behandling och orsaker. Målet är att bidra till att färre hundar drabbas av denna fruktade sjukdom.
Ett viktigt delmål för det svensk-norska forskningsprojektet var att beskriva hur sjukdomen yttrar sig hos gordonsetter och engelsk setter, eftersom dessa två raser inte förekommer i utländska vetenskapliga studier.
I projektets första undersökning studerades därför sjukdomsbilden i detalj hos 22 hundar, 18 gordonsettrar och fyra engelska settrar. De flesta av dem hade insjuknat mellan två och sju års ålder. Innan dess hade hundarna varit friska, vilket är typiskt för SLO. Inga könsskillnader fanns.
Studien visade att chansen att hundar med klolossning återfår helt normala klor är liten. Enbart hos två hundar var detta fallet. Övriga återfick klor av dålig kvalitet. Sex hundar fick återfall, då de ånyo tappade sina klor. Vanligen skedde detta under perioder de inte stod på någon behandling. Tre hundar avlivades.
Studien omfattade också analys av vävnadsprover och blodprover från de sjuka hundarna.
– Sammantaget visar detta att klolossning hos gordonsetter och engelsk setter sannolikt är samma sjukdom som beskrivits hos andra raser. Det är viktigt att veta, så att vi ska kunna dra nytta av forskningresultaten från resten av världen,
sammanfattar Martine Lund Ziener, leg veterinär som lett studien.
I studien ingick även en undersökning av hur utbredd klolossning är inom gordonsetter. En enkät bland 380 ägare av rasen i Norge (varav 104 svarade) visade att tretton procent av hundarna hade haft klolossning. Hos en grupp nära
besläktade hundar (123 kullsyskon) var andelen som hade haft klolossning ännu högre - 34 procent.
– Detta är en klar antydan om att finns genetisk komponent bakom klolossning, konstaterar Martine Lund Ziener.
Hur vanlig klolossning är bland övriga raser är inte känt. En som mött många svenska hundar med klolossning är Kerstin Bergvall, leg veterinär och svensk och europeisk hudspecialist, verksam vid Universitetsdjursjukhuset vid SLU i Ultuna och på djursjukhuset DjurAkuten i Stockholm.
– Jag skulle tro att jag får in något fall i månaden, säger hon. Det rör sig om hundar i vuxen ålder, ända upp till 12-åringar. Däremot har jag aldrig sett någon hund under halvåret med sjukdomen.
Raser som söker hjälp hos henne är bland annat riesenschnauzer, bearded collie och schäfer samt på senare tid även rhodesian ridgeback. Men även enstaka hundar av andra raser kan tappa klorna; till exempel har Kerstin Bergvall mött tax, mellanpudel, labrador och schnauzrar av andra storlekar. Settrar med klolossning ser hon sällan, något som hon tror kan ha geografiska förklaringar.
Vad som gör att hundar plötsligt tappar klorna är ännu inte klarlagt. Foderallergier, atopi och bakterie- eller svampinfektioner är några förklaringar som föreslagits. De har dock inte på något övertygande sätt kunnat beläggas i vetenskapliga studier.
En uppfattning som på senare år fått allt mer stöd bland forskare är att SLO är en autoimmun sjukdom. Det innebär att immunförsvaret felreagerar och förstör kroppsegen vävnad, i detta fall klorna.
Förra året kunde en genetisk studie inom det svensk-norska klolossningsprojektet stärka den teorin. Studien fokuserade på ett speciellt område i hundens arvsmassa, kallat DLA (dog leukocyte antigen) klass II. Det har stor betydelse för immunförsvaret och kan associeras till andra autoimmuna reaktioner hos hund, till exempel sjukdomskomplexet tollarsjuka. Motsvarande område hos människan, HLA, kan också kopplas till autoimmunitet.
I studien undersöktes det aktuella genområdet hos 98 gordonsettrar med klolossning och 98 friska hundar av samma ras. Vissa gener/genvarianter (haplotyper) var vanligare hos den sjuka gruppen. Andra var vanligare hos de friska djuren.
– Det här visar att DLA klass II är associerat till klolossning. Det finns genetiska riskfaktorer för att utveckla sjukdomen, men också faktorer som skyddar mot den, säger Maria Wilbe, doktorand vid institutionen för husdjursgenetik vid
SLU och försteförfattare till studien.
Hon och hennes kollegor undersökte även DLA-generna hos tio bearded collie och 110 riesenschnauzer, såväl friska som sjuka hundar. Även i dessa raser kunde DLA-gener associeras till klolossning.
I maj 2011 inleddes ännu en genetisk studie inom ramen för klolossningsprojektet. Denna gång undersöks hela arvsmassan hos gordonsetter och engelsk setter.
Veterinär och veterinär medicine doktor Stina Dahlgren vid Norges Veterinärhögskola berättar att man redan hittat ett intressant område i arvsmassan hos gordonsetter som kan ha betydelse för sjukdomen. Mer vill hon just nu inte säga, eftersom resultaten från studien inte är publicerade ännu.
– På engelsk setter har vi ännu inte hittat något tillräckligt intressant att gå vidare med, men det kan ha att göra med att antalet hundar ännu är litet, förklarar hon.
Nästa steg blir nu att detaljstudera generna hos några få hundar för att hitta exakt var i arvsmassan de ansvariga generna sitter. Målet är att på sikt utveckla ett genetiskt test för att kunna skilja bärare från icke-bärare eller högriskindivider från hundar med lägre riskprofil.
Det kan göra det möjligt att genom avelsurval minska antalet drabbade hundar.
Förhoppningsvis kan projektet också på sikt sprida ljus över sjukdomar som kan ge nagelbortfall hos människor, till exempel psoriasis. Genetiska studier på hund kan här vara mycket användbara, eftersom hundens arvsmassa är
lättare att analysera för att hitta avvikelser än människans.
Fortfarande vet man inte vad som gör att klolossning bryter ut och inte heller varför sjukdomen bryter ut vid en viss tidpunkt. Några teorier finns. En handlar om att hård belastning av tassar och klor kan trigga igång processen. Hos två
tredjedelar av hundarna i Martine Lund Zieners material debuterade sjukdomen under sommaren och hösten, med en klar topp under jaktmånaden september.
– Det är möjligt att belastningen som tassar och klor utsätts för vid uppträning och hård jakt kan utlösa sjukdomen hos hundar som har en genetisk predisposition, spekulerar Martine Lund Ziener.
Infektioner och reaktioner på olika typer av läkemedel är andra tänkbara utlösande faktorer. Även vaccinationer har misstänkts framkalla sjukdomen, något som dock Martine Lund Ziener motbevisat i sina studier.
En annan förklaring som föreslagits är att hormonomställningen i samband med dräktighet kan trigga igång klolossning. Hos människor vet man att även psykisk belastning, till exempel stress, sorg eller större förändringar i livet, kan
utlösa autoimmuna sjukdomar, liksom olika sjukdomar. Vilken roll dessa faktorer verkligen spelar är ännu inte klarlagt.
– Men troligen kan inte en hund bli sjuk utan att de genetiska förutsättningarna finns, annars borde klolossning vara betydligt vanligare även i andra raser, betonar Martine Lund Ziener.
Än återstår många frågor kring SLO. Dit hör vilka behandlingar som har bäst effekt på drabbade hundar, något som Martine Lund Ziener nyligen undersökt. Resultaten från studien är ännu inte publicerade. En annan kommande undersökning handlar om det eventuella sambandet mellan klolossning
och en annan autoimmun sjukdom hos gordonsetter och engelsk setter: underfunktion av sköldkörteln.
Det är känt att människor med vissa autoimmuna sjukdomar löper ökad risk att
också utveckla andra autoimmuna sjukdomar. Att ta reda på hur detta förhåller sig hos hundar ingår också i Martine Lund Zieners planer. Även studier på andra raser som drabbas av SLO kan bli aktuella.
Det viktigaste inför framtiden är förstås att finna metoder för att reducera antalet hundar som drabbas av SLO.
– När en sjukdom är överrepresenterad i en ras jämfört med en annan så har detta nästan alltid ärftlig bakgrund, säger Frode Lingaas, professor i medicinsk genetik vid Norges veterinärhögskola och den som leder de genetiska studierna.
Idag finns teknologin att hitta de genetiska orsakerna bakom många olika typer av hälsostörningar. Det gäller inte bara klolossning utan även sjukdomar och beteendeproblem i andra raser.
Han berömmer de berörda rasklubbarnas öppenhet, ideella arbete och finansiella stöd i samband med klolossningsprojektet.
– Detta visar att vi bara om vi är öppna med problemen istället för att gömma dem har möjlighet att på sikt förbättra många aspekter av hälsa och välfärd hos våra hundar.
Denna artikel är publicerad i sin helhet i Svenska Kennelklubbens tidning Hundsport Special nr 4 2011.
Vetenskapliga publikationer från klolossningsprojektet (t o m oktober 2011):
Ytterligare en svensk studie från tiden före klolossningsprojektet finns:
