Då pratar vi inte längre om vanlig förebyggande ensamhetsträning. En hund som ylar, försöker ta sig ut, skadar sig själv, kissar eller bajsar av stress, flåsar kraftigt, vandrar oavbrutet eller får panik kort efter att du gått behöver ett individuellt upplägg.
I de fallen brukar jag vilja titta på betydligt mer än själva minuterna:
- Vad händer innan du går?
- När börjar hundens reaktion?
- Är det personen som försvinner, ensamheten i sig eller en kombination?
- Hur ser hundens generella stressnivå ut?
- Finns andra rädslor eller beteendeproblem?
- Finns smärta eller andra kroppsliga faktorer som kan påverka?
- Hur ser hundens vardag, vila och återhämtning ut?
Vid svårare problem kan träningen också behöva kombineras med veterinärmedicinsk bedömning och ibland läkemedelsbehandling.
Undvik att låta hunden ”vänja sig” genom att få panik. Det är kanske det viktigaste jag vill skicka med. Om hunden klarar fem minuter tryggt behöver den inte lämnas en timme ”för att lära sig”. Kraftig eller återkommande stress är inte en nödvändig del av ensamhetsträningen. Och kom ihåg, var du strategiskt lärt hunden att vila när du lämnar, är sömn nästa fas, och då kan klockan ticka på. Träningen går slutligen snabbare, då tiden du är borta oftast kan längas kvickare om äkta vila har varit en del av grundträning.
Vi vill inte att hunden ska upptäcka att den faktiskt överlever att du går. Vi vill att den ska lära sig att det är tryggt när du går. Och skillnaden är ganska stor.