Under snart ett år har professor Lars Roepstorff och hans team från Sveriges lantbruksuniversitet, i samarbete med Agria, arbetat med projektet ”En studie kring rörelser och krafter med och utan skor”. Empiriska ridtester, djupintervjuer och en första analysfas har genomförts – under en pressträff på VM i danska Herning presenterades de första resultaten.
Forskningsprojektet pågår fortfarande, planen är att den vetenskapliga slutrapporten ska färdigställas kring årsskiftet 2022/2023. Men Lars Roepstorffs inledande analyser, av de tester som gjorts med hjälp av motion capture-teknik, visar bland annat att traditionella järnskor förändrar hovens möjlighet att vidga och dra ihop sig över trakterna – samt trakternas möjlighet att röra sig upp och ner i förhållande till varandra.
– Det vi har tittar på i första skedet är hovens interna rörelser med och utan skor. Där ser vi att barfotahoven tillåter mer rörelse än den med järnsko. Bland annat ser vi det på hur mycket vidgning och kontraktion som kan ske över trakten, den rörelsen begränsas av skorna, förklarar Lars Roepstorff.
Lars Roepstorff är forskare och professor på institutionen för anatomi, fysiologi och biokemi vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU).Att det även syntes skillnad i kontraktion, alltså hur mycket hoven tillåts dra ihop sig när den lämnar marken, tyckte han var extra intressant.
– När hovmekanismen beskrivs pratar man ofta om att hoven vidgas när den sätts i marken, vilket stämmer. Men vi ser alltså även att den drar ihop sig under överrullningsfasen och att den rörelsen hämmas av skor. Det finns inte beskrivet så väl i litteraturen sedan tidigare.
De faktiska konsekvenserna av att hoven rör sig mindre med skor – för exempelvis blodcirkulation, belastning och stötdämpning – kan vi inte dra slutsatser kring ännu. Men detta är enligt Lars intressanta och spännande hypoteser att ställa upp i framtida forskning, utifrån de aktuella fynden.
I analysen av data från testerna såg man inte bara att den horisontella rörelsen mellan trakterna skilde sig åt. Vänster och höger trakthalva hade även lättare att röra sig upp och ner, oberoende av varandra, utan skor. Detta har det inte heller pratats så mycket om tidigare.
– Det handlar om millimetrar i skillnad med och utan skor, och det låter kanske inte så mycket. Men jag kan dra en parallell till den underlagsforskning jag sysslar mycket med. När det gäller underlag kan vi se att bara någon millimeters ytterligare svikt/eftergift ger tydligt minskade maxkrafter och därmed mindre belastning på hästens ben, säger Lars Roepstorff och fortsätter:
– Helt långsökt är det inte att tänka sig att om hoven sviktar mer mot underlaget, då påverkar det belastningen. Men detta behöver vi titta på specifikt i vidare forskning.
Lars Roepstorff poängterar att det SLU hittills har fått fram är en form av grundforskning, först och främst måste man kartlägga hur rörelsen i hoven faktiskt ser ut med och utan skor.
– Vilket utgör grunden när vi sedan går vidare och ställer fler frågor utifrån insamlad data.
– Skorna i sig, men även sömmarna, låser mekanismen – det är ju sömmen som fixerar skon mot hoven. När det gäller den vertikala rörelsen, alltså hur trakterna kan röra sig upp och ner i förhållande till varandra, finns det en viss rörlighet i en järnsko. Men det blir stummare än barfota.
Många hästägare tänker nog att hästskorna skulle ha en stötdämpande effekt, men det är alltså snarare så att svikten/eftergiften kan begränsas av skoning.
– Järnskor används för att ge bättre grepp (vid broddning, reds anm.), som slitageskydd och för att fördela belastning över en större yta vid punkttryck, exempelvis om hästen kliver på en sten. I de djupintervjuer vi har gjort med yrkesfolk var alla överens om detta, förklarar Lars Roepstorff.
I djupintervjuerna har forskarteamet pratat med ett antal hoppryttare som rider hästar utan skor, de upplevde flera fördelar. Men bland övriga intervjupersoner var många skeptiska till om det är lämpligt att hålla tävlingshästar barfota.
– De var inte emot barfotagång i sig, många hade exempelvis erfarenhet av att plocka av skorna på hästar som har viloperiod eller är konvalescenter. Men att hästarna skulle kunna prestera i träning och tävling var de mer avvaktande till, berättar Lars Roepstorff.
Frågan om en häst bör gå barfota eller ha skor är inte svartvit, enligt Lars Roepstorff handlar det i första hand om vilka förutsättningar du har möjlighet att skapa för din häst. Kan du säkerställa att hovarna inte slits ner eller punktbelastas för mycket och att hästen går på underlag där barfotagreppet är tillräckligt?
– Samtidigt har hästar i grund och botten en bra anpassningsbarhet, om man ger dem tid och är lyhörd för deras signaler. På samma sätt som vi människor får hårdare fotsulor om vi går barfota härdas deras hovar. A och O är dock att hovmaterialet inte får slitas ner mer än det byggs upp, hornet får inte heller slitas ner på ett obalanserat sätt. Då kan hästen bli öm, säger Lars Roepstorff.
Nu går studien vidare, nästa steg blir att analyserna hur hästarnas rörelser påverkas mer generellt med och utan skor – exempelvis vad gäller steglängd, steghöjd och vinklar.
– Vi skulle även vilja försöka beräkna om och hur krafterna i hästens ben, som behövs för att driva rörelsen, förändras med och utan skor. Påverkas exempelvis belastningen på djupa böjsenan eller på kronleden av skoning?
Resultatet av djupintervjuerna visar att det finns behov av vetenskapligt baserad kunskap bland yrkesverksamma, när det gäller detaljer i själva hovfunktionen och hur den påverkar belastningsförhållanden internt i den nedre delen av benet.
– Jag hoppas att vi kan bidra med ökad kunskap och ökat medvetande om hovens funktion. Samt på sikt kunna finna nya vägar fram för att i första hand förhindra hältor, men också hitta behandlingsmetoder som kan göra skillnad, avslutar Lars Roepstorff.
Teamet bakom barfotaprojektet – Lars Roepstorff, Peder Fredricson, Agnes Fabricius och Staffan Lidbeck.