Kastrering av iller

Kastrering av både honor och hanar brukar utföras då djuret uppnått könsmognad, vid ca 6-8 månaders ålder. Genom att kastrera honan minskas risken för dödlig blodbrist (se nedan). Kastration av hanen minskar risken för eventuellt aggressivt beteende mot andra hanar i samband med brunstperioder. Kastrationen minskar även något på den speciella illerdoften.

Det finns misstankar om att kastrering kan bidra till den stora förekomsten av binjuresjukdom (se nedan) hos iller. Under de senaste åren har man på prov börjat utföra så kallad kemisk kastrering i stället för att operera illern. Vid kemisk kastrering förs ett ”mikrochip” in i nackskinnet på illern. Chipet avger under en lång tid ett slags antihormon som dämpar illerns egen produktion av könshormon.

Eftersom metoden är ny vet vi ännu inte om detta är det bästa sättet att undvika binjuresjukdom. Det fungerar i alla fall bra som ett alternativ till kastrering. Med tiden avklingar dock hormonavsöndringen från chipet, och illern börjar åter visa tecken på hormonell aktivitet. Hos en hane börjar testiklarna växa till igen och han börjar få en tydligare illerlukt. Hos en hona kan vulva börja svullna. Sannolikt har chipet effekt i ca 18-24 månader. När effekten har avtagit kan ett nytt chip sättas in.

Dödlig blodbrist hos honor

När illerhonan kommer in i sin brunstcykel, kvarstår hon vanligen i brunst tills hon paras. Att honan är i brunst ses genom att vulva svullnar upp kraftigt. Efter parning, eller om honan med hormonell behandling tas ur brunst, så återgår vanligen vulva till normal storlek inom 2-3 veckor. Under brunstperioden är nivån av könshormoner, östrogen, mycket hög, vilket kan leda till en hämmande effekt på benmärgen (benmärgsdepression).

Hormonnivån leder till att benmärgen gradvis slutar att bilda vita och röda blodkroppar. Tillståndet sker mycket gradvis, så att när djuret så småningom visar yttre symptom på blodbrist, så är tillståndet i benmärgen ofta alltför långt gånget för att det ska gå att rädda illern trots intensivbehandling.

Tillståndet kan förhindras genom att djuret kastreras i tid, antingen via en operation eller genom insättandet av ett hormonchip.

Om du vill avla på din iller, men inte vill göra det under den första brunsten, så kan man ge din iller en korttidsverkande hormoninjektion för att få henne att komma ur brunsten. Hormonbehandlingen kan inte inledas förrän efter ca 10 dagars brunst. Då honan kommit ur denna brunst händer det ofta att en förnyad brunstperiod inträder ca 40-50 dagar efter behandlingen.

Förkylning och influensa

Iller är mycket känslig för människans förkylningar och influensa. De utvecklar samma symptom som människor. Näsan rinner, ögonen vattnar sig, de kan nysa eller hosta samt matvägra i flera dagar. Ibland kan djuret få diarré, och om denna är riklig, blodig eller förknippad med intensiva avföringsförsök eller gnällande, så ska du kontakta din veterinär. Vid okomplicerad influensa krävs vanligen ingen medicinering, utan bara omvårdnad och observation samt vila i 5-7 dagar. Om ditt djur helt tappar aptiten, får grönt eller gult ögon- eller näsflöde, eller blir mycket svagt och nedsatt, ska du genast kontakta din veterinär.

Valpsjuka

Iller är mycket känslig för valpsjuka. Detta är en dödlig sjukdom som även drabbar hundar. Sjukdomen yttrar sig oftast först i aptitlöshet kombinerat med kraftigt varigt flöde från näsa och ögon. Senare ses ofta utslag under hakan och i ljumskarna, samt trampdynorna blir kraftigt förtjockade. För att skydda din iller bör den därför vaccineras regelbundet mot valpsjuka.

Främmande föremål i magsäck eller tarm

Som tidigare nämnts äter illrar gärna på gummi, och de har också lätt att utveckla hårbollar. Andra föremål som illrar är kända för att sätta i sig är mjuka plastsaker, bomullstussar, ben och handdukar. Symptomen på ett främmande föremål som fastnat i mage-tarm varierar beroende på var föremål fastnat. Det kan yttra sig som gradvis avmagring, slöhet, kräkningar, ihållande tjärliknande avföring och nedsatt aptit. Om något av dessa symptom ses hos din iller, tveka inte att få djuret undersökt så snart som möjligt!

Hjärtfel, Kardiomyopati

Detta är en sjukdom som ses både hos iller, hund och katt. De flesta drabbade illrar är hanar över 3 års ålder, men sjukdomen kan även drabba honor och ses i alla åldrar. Symptomen kan inledningsvis vara vaga med något minskad aptit och lite tyngre andning. I senare skede får illern påtagligt jobbigt att andas, och kan ibland även bli rundare om magen på grund av vätskeansamling. Med en tidig diagnos kan illern behandlas med hjärtmedicin.

Tumörsjukdomar

Illern tillhör de djurslag som har mycket hög frekvens av tumörsjukdomar. Studier i USA har visat att hos iller över 3 års ålder har ca 30% av djuren någon typ av tumör. De vanligaste sjukdomarna är:

  • Insulinom: insulinproducerande mycket små tumörer i bukspottkörteln. Den ökade insulinnivån leder till att illern får svårt att reglera blodsockernivån. Symptomen är först mycket svaga, som muskelsvaghet och trötthet, eller ökat dreglande och gnuggande med tassarna mot munnen på grund av illamående. Senare ses exempelvis darrningar i muskulaturen, vinglighet, svimning och i grava fall kramper. Med tidig diagnos kan en operation ofta leda till ca 6 månaders symptomfrihet. Vid återfall kan sedan medicinsk behandling förbättra livskvaliteten för illern. Sjukdomen går dock ej att bota, eftersom tumören nästan alltid har hunnit sprida sig till andra organ innan diagnosen ställs.
  • Binjuretumör: hormonproducerande tumörer i ena eller båda binjurarna. Leder till ökad halt av olika könshormoner. Vanliga symptom hos honor är att vulva svullnar och illern visar brunstbeteende trots tidigare kastration. Hos båda könen ses ofta förtunnad päls som även blir torr och glanslös. Håravfallet börjar ofta på svansen och sprider sig framåt. Huden blir skörare och kliar. Bakbenen blir så småningom försvagade på grund av minskad muskelmassa, och magen kan bli rundare på grund av ökad fettansättning. Diagnosen kan ställas med hjälp av blodprov. Behandlingen är tills för något år sedan varit medicinsk eller kirurgisk. Man kan vid operation avlägsna den ena binjuren för att på detta vis minska mängden av hormon i kroppen. Väljer man medicinsk behandling så kan man ge hormonbehandling en gång per månad som dämpar den onormala hormonproduktionen i binjuren. Den allra nyaste behandlingsmetoden är att sätta in ett mikrochip med ett antihormon under nackskinnet, alltså samma behandling som ges vid kemisk kastration. Sjukdomen innebär oftast inget egentligt lidande för djuret, utan med god omvårdnad kan illern trots sjukdomen ofta leva gott i flera år.
  • Lymfosarkom: detta är en tumör i de vita blodkropparna (lymfocyterna), som antingen kan finnas enbart i blodet (leukemi), eller i ett eller flera inre organ. Vid den senare formen leder ansamling av förändrade lymfocyter till en förstoring av det drabbade organet, och även till en försämrad funktion. Sjukdomen kan drabba iller i alla åldrar. Symptomen varierar helt med vilket organ som drabbas. Diagnos kan ofta ställas via blodprov, antingen enbart eller i kombination med benmärgsprov eller vävnadsprov från misstänkt drabbat organ. Sjukdomen är hos iller mycket svårbehandlad. Det finns dock enstaka rapporter om cellgiftsbehandlade illrar. Man misstänker att sjukdomen orsakas av ett virus (i likhet med hos katt). Smittspridningen är dock ännu inte känd.