Stora leverflundran

Stora leverflundran är en inälvsparasit som blir allt vanligare i Sverige. Parasiten trivs i varmare klimat och gynnas därför av den globala uppvärmningen, varav vi ser en ökad förekomst av parasiten i svenska nöt- och fårbesättningar.

I Sverige visar statistik från Svenska Djurhälsovårdens databas över sjukdomsregistreringar vid slakt att andelen kasserade levrar på grund av Stora leverflundran har fördubblats mellan 2005 och 2011. De har även sett att fall har rapporterats från delar av Sverige där sjukdomen inte tidigare har rapporterats. Några av de bidragande orsakerna är de pågående klimatförändringarna men främst att sanka utmarksbeten åter tagits i bruk.

Södra och mellersta Sverige

Parasiten förekommer främst i södra och mellersta Sverige och är vanligast i djurtäta områden med hög nederbörd. Stora leverflundran använder våtmarkssnäckor som mellanvärd i sin livscykel för att föröka sig. Snäckorna trivs på sanka och översvämmade betesmarker och där klimatet är mildare.

Stora leverflundran infekterar våtmarkssnäckor där den uppförökas till infektionsdugliga larver. I snäckan genomgår larverna flera uppförökningsstadier. Larverna kommer sedan ut på betet där de genomgår en rad olika utvecklingsfaser innan de fäster i gräset och äts upp av betande djur.

Larverna tar sig därefter genom tarmväggen, in i bukhålan där de sedan letar sig vidare till levern. Larverna borrar sig runt i levervävnaden och orsakar stora skador på levern innan de efter ett par veckor når gallgångarna. I gallgångarna utvecklas leverflundran ytterligare och blir vuxna maskar och efter en tid börjar äggproduktionen. Parasitens närvaro i gallgångarna orsakar förtjockade gallgångsväggar som med tiden kan förkalkas. Äggen transporteras därefter via gallan ut till tarmen där de senare följer med träcken ut på betet och kläcks. Därefter börjar livscykeln om genom att larverna infekterar snäckorna.

Diffusa symtom

Stora leverflundran kan infektera nöt- och fårbesättningar men även vilda idisslare såsom hjort. Symtomen är diffusa och svåra att upptäcka men man ser i allmänhet att pälsarna blir ruggiga och att djuren har en försämrad tillväxt. Vid svårare fall kan djuren drabbas av avmagring, diarré, anemi eller i vissa fall plötsliga dödsfall (förekommer främst hos får).

På nöt upptäcks oftast inte infektionen förrän i samband med slakten då levrarna kasseras. Får är generellt känsligare för angrepp av stora leverflundran då deras levrar är mindre och skadorna som leverflundran orsakar blir allvarligare. Tidpunkten för när djuren infekteras kan variera beroende på om parasiten redan finns på betet eller om den kommer till betet genom infekterade djur. I Sverige är infektionsrisken störst under sensommaren och hösten.

Förebyggande åtgärder

Stängsla bort eller dika ur sanka betesområden och erbjud djuren dricksvatten genom vattenkoppar eller kar. Ett annat alternativ kan vara att sanka beten inte betas under sensommaren eller att de betena inte betas så hårt att djuren letar sig ut mot de sanka områdena eller mot andra områden som har varit översvämmade tidigare under året. Ett tredje, sämre alternativ, med tanke på resistensutveckling hos parasiten, kan vara att låta djuren beta under två till tre månader på ett infekterat bete och därefter flytta dem till ett snäckfritt bete och avmaska.

Sammanfattningsvis kan nämnas att genom att betesplanera och om möjligt utnyttja rotationsbete med andra djurslag samt lägga upp en avmaskningsplan kan man minska risken för sjukdom. Om det sker plötsliga dödsfall i en fårbesättning bör man låta obducera ett eller några av fåren för att säkerställa att det inte rör sig om en infektion av Stora leverflundran. Om man upptäcker infektion bör man vidta bekämpnings- och behandlingsåtgärder för att hindra att fler djur dör.

Källor:
Sveriges Veterinärmedicinska Anstalt (SVA)
Svenska Djurhälsovården


 

Gillar? 0 röster, ej betygssatt 0 av 0 gillade, NaN i betyg