Kattvaccinets historia

Vaccinationer är en gammal företeelse. Grunden för vaccinologin kan härledas till 400-talet före Kristus, men det var på 1700-talet som läkaren Jenner tillverkade det första vaccinet mot smittkoppor. Han åtföljdes på 1800-talet av Pasteur som skapade vaccin mot bland annat rabies.

En viktig upptäckt vid förra sekelskiftet var den skyddande effekten av serum från individer som genomgått en infektion har då man överför detta serum till en individ som inte genomgått infektionen.

Sådan passiv immunisering, överföring, föredrogs länge före en aktiv immunisering, vaccination. Orsaken till detta var framför allt problemen med de första vaccinernas säkerhet. De var levande men försvagade (alternativt smittämnen från andra djurslag), och det var en svår balansgång att försvaga dem så mycket att de fortfarande skyddade mot smittämnena men utan risk för att sjukdomen skulle utvecklas.

Levande vacciner ansågs länge vara relativt riskfyllda att använda jämfört med avdödade. Avdödade vacciner är dock inte alltid riskfria. Vissa biverkningar har oftare kopplats till avdödade vaccin än till levande, och särskilt till förekomsten av adjuvans (ett ämne som har tillsats vaccinet för att ge bättre effekt) i vaccinet.

Trenden har vänt eftersom levande vaccin stimulerar immunförsvaret bättre och därmed ger ett effektivt skydd. Utvecklingen och användandet av levande vaccin har ökat. Vaccinationer anses vara ett av de mest kostnadseffektiva sätten att höja hälsonivån hos både människor och djur. Det viktigaste syftet vid vaccination av katter och hundar är att förbättra djurskyddet.

Genom vaccinationer besparas otaliga djur både sjukdom och död liksom kvarstående lidande eller nedsatta kroppsfunktioner efter att den akuta sjukdomen har läkt ut. Att risken minskar att sjukdomar sprids till människor (zoonosrisk) är en effekt som inte heller ska underskattas. Vaccination mot rabies är det mest betydelsefulla exemplel.

Gillar? 0 röster, ej betygssatt 0 av 0 gillade, NaN i betyg