Dödlighet hos kattunge

Del 1. Den första tiden efter födseln är en känslig period för kattungen. Mellan 70,8 procent och 91 procent av alla kattungar som föds överlever fram till avvänjningen. Majoriteten av de kattungar som inte överlever är dödfödda eller dör under sina första levnadsdagar. Veterinärmedicine doktor Eva Axnér redogör för några av de problem som kan inträffa under och efter kattungens födsel.

Bland kattungar som dör efter fyra dagars ålder är infektioner en vanlig dödsorsak

Förlossningsproblem

Svåra förlossningar är en relativt vanlig orsak till kattungedödlighet. Med snabbt insatta åtgärder kan man ofta rädda både honkatt och kattungar. Runt sju till åtta procent av alla dräktigheter hos raskatter slutar med kejsarsnitt (motsvarande statistik för huskatter finns inte) och den vanligaste orsaken är värksvaghet.

I en svensk undersökning visade man att medicinsk behandling för att stimulera värkarbetet har ganska dålig effekt hos både katt och hund. Sjuttio procent av de katter som behandlades med värkförstärkande medel blev till slut kejsarsnittade. Om en katt råkar ut för förlossningsproblem en gång kan det bero på tillfälliga faktorer men om det händer två gånger ligger problemet troligtvis hos katten själv. Risken är då stor att det händer igen. Det är inte tillåtet enligt djurskyddslagen att fortsätta avla på en honkatt som förlösts två gånger med kejsarsnitt.

Missbildningar

Allvarliga missbildningar leder till att kattungarna dör strax efter födseln eller till och med redan under fosterstadiet. Inre missbildningar kräver en obduktion för att man ska kunna ställa diagnos. I en stor engelsk studie föddes kattungar med synliga missbildningar i cirka 14 procent av kullarna.

Missbildningar kan vara ärftliga men kan också vara orsakade av yttre faktorer. Vissa mediciner framkallar fosterskador om de ges till en dräktig honkatt. Om en katt upprepade gånger (två kullar eller mer) får ungar med samma typ av missbildning bör man misstänka att problemet är ärftligt och överväga att ta katten ur avel. Det är naturligtvis viktigt att inte medicinera en dräktig honkatt i onödan och aldrig utan att kontakta veterinär.

Infektioner

Bland kattungar som dör efter fyra dagars ålder är infektioner en vanlig dödsorsak. Man har sett att när katter föds upp bakom strikta smittskyddsbarriärer, så kallad SPF-uppfödning (Specifikt Patogen Fri), så ligger kattungedödligheten under genomsnittet.

Infektioner sprids antingen genom direktkontakt med infekterade katter eller indirekt genom kattlådor, mat- och vattenskålar samt kläder och skor. Kattungarna kan dessutom bli smittade av modern redan i livmodern. Katter kan utsöndra virus utan att själva visa några symtom, och i vissa fall kan de bli kroniska smittbärare. Kroniska smittbärare förekommer till exempel när det gäller virus i kattsnuvekomplexet och kattens coronavirus (FCoV).

Kattungarna blir mer mottagliga för infektioner om de utsätts för undernäring, inälvsparasiter och högt smittryck i omgivningen. För att förebygga kattungedödlighet till följd av infektioner är det därför viktigt att och vaccinerar sina katter regelbundet.

Ju fler katter man har desto lättare är det för en infektion att få fäste och sprida sig. Om man misstänker att en kattunge drabbats av en infektion bör man givetvis genast kontakta en veterinär. Med tidigt insatt behandling kan den kanske räddas, men prognosen är dålig vid allmän bakterieinfektion. Kattungar har en helt annan och mer outvecklad ämnesomsättning än vuxna djur. De kan skadas allvarligt av mediciner som vuxna katter tål och därför är det viktigt att inte medicinera i onödan i förebyggande syfte eller utan att tala med en veterinär.

Immunitet

Vid födseln har kattungar väldigt låga halter av antikroppar i sitt blod. Honkatten utsöndrar antikroppar i sin mjölk som kattungarna får i sig när de diar. Under de första timmarna i kattungarnas liv kan dessa antikroppar passera tarmslemhinnan och tas upp i kattungarnas blod. Sexton timmar efter födseln har tarmens genomsläpplighet förändrats så att inga antikroppar längre kan passera genom tarmen ut i blodet.

För att kattungarna ska få ett bra, tidigt immunförsvar är det därför viktigt att kattungarna diar de första timmarna av sitt liv. Koncentrationen av de antikroppar som kattungarna får i sig från moderns mjölk minskar sedan stadigt efter det första dygnet eftersom de bryts ner.

Vid fem till sex veckors ålder kan man åter se en ökning av kattungarnas antikroppshalt som beror på att de själva producerar antikroppar. Vid tre till fyra veckors ålder är immunförsvaret som sämst då antikropparna från modern har minskat till låga halter innan kattungarnas egen antikroppsproduktion har kommit igång ordentligt. Honkatten bildar antikroppar mot de smittämnen som finns i den miljö hon vistas i. Av den anledningen är det viktigt att honkatten får vistas i den miljö som kattungarna kommer att födas i en tid före förlossningen. Hennes immunförsvar hinner då bilda antikroppar som ger ett skydd mot smittrycket i den aktuella omgivningen. Om kattungarna får stora mängder antikroppar genom mjölken finns det dock risk att vaccination av kattungarna får en sämre effekt. Man bör i så fall ge en extra vaccination vid 15 till 16 veckors ålder.

Virusinfektioner

Luftvägsinfektioner och ögoninfektioner som orsakas av virus i det så kallade kattsnuvekomplexet är ganska vanliga hos kattungar. Symtomen varierar från en mild övergående sjukdom med lindriga symtom från ögon och/eller övre luftvägar till ett akut, dödligt förlopp. Den inledande virusinfektionen kan kompliceras av en påföljande, bakterieorsakad infektion.

Vaccination

Vaccination skyddar effektivt mot sjukdom men ger inte ett lika effektivt skydd mot infektion och smittspridning. Kattpestvirus (felint panleukopenivirus eller parvovirus) kan orsaka tillbakabildning av foster, aborter, dödfödda ungar och svaga kattungar. Dessutom kan viruset ge missbildningar som förminskad lillhjärna (cerebellär hypoplasi) och vattenskalle (hydrocephalus). Förminskad lillhjärna leder till livslånga rörelserubbningar. Katthonan kan vara smittad utan att själv ha några synliga symtom.

Kattpest förebyggs genom vaccination och genom att undvika kontakt med främmande katter. Vaccination med levande kattpestvirus bör inte utföras under dräktighet. Däremot är det en fördel om katthonan vaccineras en kort tid före parning så att hon har hög nivå av antikroppar som kan föras över med mjölken till ungarna, vilka då får ett tidigt skydd.

Parvovirus kan leva länge utanför katten och har orsakat dödsfall hos kattungar även i kattuppfödningar där övriga katter har varit regelbundet vaccinerade. Den troligaste förklaringen är att smittrycket i kattungarnas omgivning har varit högt och att de varit utsatta under den period när antikroppshalterna har varit som lägst. Katter som har genomgått en infektion med parvovirus blir inte kroniska bärare av infektionen.

Coronavirus, rotavirus och astrovirus kan orsaka diarréer hos kattungar. Dessa är ofta milda och går i regel över. Coronavirus (FCoV) kan dock även orsaka den fruktade sjukdomen felin infektiös peritonit (FIP) som är dödlig. Genom att ha många kattlådor och byta kattsand ofta kan man minska mängden coronavirus i kattungarnas omgivning. Coronaviruset är känsligt för vanliga rengöringsämnen.

Bakterieinfektioner

Bakterierna Bordetella bronchiseptica och Chlamydofila felis ingår i kattsnuvekomplexet. Vaccination kan förhindra eller ge mildare symtom av Chlamydofila felis. Bakterier som E. coli, streptokocker och stafylokocker kan orsaka allmänna, dödliga infektioner hos nyfödda kattungar. Dessa bakterier finns som regel i vuxna katters normalflora på olika slemhinnor och förekommer till exempel i vaginans slemhinna hos honkatter. Samma bakteriearter förekommer alltså hos både problemfria honkatter och hon- katter med problem. Diagnos kan därför inte ställas genom att ta ett bakterieprov från honkatten.

Om man misstänker att kattungar dör på grund av bakterieinfektioner bör de obduceras så att en korrekt diagnos kan ställas. Kattungar med en allmän bakterieinfektion (sepsis) kan visa olika symtom, till exempel kontinuerligt skrikande, magsmärtor, svullen och missfärgad navelregion samt uttorkning. Kräkningar och diarré kan också förekomma. Prognosen är dålig även om behandling sätts in. Drabbade kattungar behandlas med antibiotika samt genom att navelregionen desinficeras.

Bakterieinfektioner förebyggs framförallt genom att undvika att kattungarna utsätts för faktorer som försämrar deras immunförsvar och genom att iaktta god hygien. Man kan också desinficera navelsträngen i förebyggande syfte. Att ge antibiotika i förebyggande syfte är av flera skäl inte att rekommendera.

Okritisk användning av antibiotika leder till en utveckling av resistenta bakterier, vilket innebär att antibiotika kanske inte har någon effekt när det väl verkligen behövs. Förekomst av resistenta bakterier är ett ökande problem inom både human och veterinärmedicinen. En del antibiotika är direkt skadliga för outvecklade kattungar. Antibiotika kan också störa utvecklingen av tarmens normala bakterieflora  och öka risken för diarré. När en kattunge har symtom på bakterieinfektion är det dock viktigt att snabbt sätta in behandling.

G-streptokocker

Det har skrivits en del på Internet om G-streptokocker varför dessa får en egen rubrik även om det som står ovan om bakterieinfektioner i allmänhet även gäller G-streptokocker. Katter kan ha grupp-G streptokocker i den normala bakteriefloran på olika slemhinnor. Bakterier som hör till normalfloran kan ibland också orsaka sjukdom.

Kattungar kan runt förlossningen bli smittade med steptokocker eller andra bakterier som finns i honkattens munhåla eller vagina. Symtomen vid dessa infektioner är som vid andra bakterieinfektioner. En säker diagnos kan bara ställas genom att odla bakterier från kattungar som obduceras. Eftersom streptokocker hör till normalfloran på honkattens slemhinnor så innebär förekomst av streptokocker i honkattens vagina inte nödvändigtvis att hon kommer att smitta sina kattungar eller att det är orsaken till att kattungar blir sjuka.

Om man misstänker att det finns ett återkommande problem i uppfödningen är det extra viktigt att verkligen låta obducera de kattungar som dör. Resistensmönstret hos olika bakteriearter skiljer sig mellan olika länder. Därför är rekommendationer om val av antibiotika som står att läsa på olika internationella hemsidor på Internet inte alltid relevanta för svenska förhållanden. Om man verkligen har återkommande problem med streptokockinfektioner så är bakterieprov (ofta i samband med obduktion av en kattunge) det bästa sättet att bestämma vilket antibiotikum som har bäst effekt.

Parasiter

Toxoplasma gondii är en liten parasit som framförallt uppmärksammas för att den kan smitta från katters avföring till människa och orsaka fosterskador om det är en gravid kvinna som smittas. Katter blir oftast inte själva sjuka. De sprider bara smittan i sin avföring några veckor efter att de smittades. Vävnadscystor kan däremot ligga i organ och muskler hos olika djurslag utan att orsaka några symtom. Parasiten kan smitta både människor och katter som äter infekterade djur. Obehandlat eller otillräckligt uppvärmt kött är därför en viktig smittkälla.

Kattungar med outvecklad immunitet är känsligare än vuxna katter och kan bli allvarligt sjuka av Toxoplasma gondii. Katter blir smittade genom bytesdjur, obehandlat kött eller från omgivningen (om den är förorenad med smittad kattavföring). Kattungar som blir sjuka kan ha en rad olika symtom som feber, luftvägssymtom, gulsot, magsmärtor och inflammation i olika delar av ögat. Diagnosen är svår att ställa utan obduktion. Man kan dock skydda kattungar från smittan genom att undvika att låta honkatten eller kattungarna äta obehandlat kött.

Dödlighet hos kattunge - del två

Denna artikel är tidigare publicerad i Doggy Rapport nr 3 2011.
Gillar? 3 av 4 gillade, 3,8 i betyg