Hundens nos och öron tycks ha svårt att koppla av eller har åtminstone väldigt lätt att bli aktiverade - de är i stort sett ständigt i tjänst. En sovande hund väcks mycket lätt av doften från en korvskiva. På samma sätt kan man observera hur den till synes djupt sovande hundens öron hela tiden analyserar omgivningen. Öronen spetsas och hunden är snabbt på benen om ett läte inneburit fara eller stark attraktion.
Hundens förmåga att lokalisera en ljudkälla har visat sig vara mycket stor. Hundens ytteröron är rörliga, oberoende av varandra. Det ger dem en god förmåga att fånga in ljudvågor. När hunden har reagerat på ett ljud riktar den in öronen så att de nås av samma styrka. Hunden orienterar sig då automatiskt med nosen och ögonen mot ljudkällan och man kan tydligt se på hunden hur den fixerar omgivningen för att bli varse orsaken till lätet med fler sinnen.
Lägger huvudet på sned
Om hunden inte lyckas få syn på källan till ljudet och om dess nyfikenhet och jaktlust är väckt börjar hunden ofta lägga huvudet på sned i olika vinklar åt ena eller andra sidan för att få ytterligare information om läget. Med detta förfaringssätt kan hunden bestämma både riktning och till viss del avståndet till ljudet.
En närbelägen ljudkälla kan på detta sätt pejlas in med stor exakthet. Vargar, hundar och rävar begagnar sig av denna teknik då de fångar smågnagare i undervegetationen eller under snön. Det lyckade resultatet av det avslutande klassiska sorkhoppet visar tillförlitligheten i jaktsättet.
I ett försök placerades en hund i centrum av en cirkel och successivt fler ljudkällor placerades ut runt hunden i cirkelns periferi. Hunden klarade att lokalisera 60 olika källor där människan på motsvarande sätt kunde urskilja 16.
Många varianter på öron
Vargens upprättstående öron, som erbjuder en vidöppen ingång för ljudet, har under domesticeringen och avelsarbetet förändrat karaktär hos många raser. De finns varianter allt ifrån jämthundens ursprungligt upprättstående till de tungt hängande öronen hos en basset hound.
Det förefaller självklart att de hundar som har ytteröron som lock för hörselgången skulle ha sämre förmåga att både höra och lokalisera ljudkällor. Märkligt nog har man inte kunnat påvisa någon skillnad i hörselsinnets känslighet mellan raser med olika typer av öron!
Ståndöron lyssnar mer
Studerar man utseendet på hundar med olika arbetssätt framgår att de drivande och med nosen markbunda hundarna är utrustade med hängöron och att de raser som mer förlitar sig på alla sinnen i sitt arbete har ståndöron, t.ex. älghundar. Avskärmar hängöronen månntro hörseln på ett sådant sätt att hunden tvingas att förlita sig mer på sin näsa?
Vore det då inte ännu bättre att göra öronen så stora och hängande att de även täckte ögonen för att inte distrahera en riktig spårspecialist? Detta låter ju tokigt, men se hur en blodhund ser ut i sitt arbetsutövande! Förekomsten av de många ypperliga spårhundar med spetsöron som finns, talar dock emot "avskärmningsteorin".