Resultatet kommer från ett delvis av Agriafinansierat forskningsprojekt som gjorts av veterinärmedicine doktor Cecilia Lönnell i en forskargrupp vid SLU.

– Tidigare har man framförallt sett exteriör, uppfödning, genetik och underlag som riskfaktorer för skador. I galoppsporten har man också tittat på hur träningen spelar in och skillnader mellan olika tränare. Väldigt lite motsvarande forskning har gjorts om ridhästars träning och samband med hållbarhet, säger Cecilia Lönnell.

Studierna är epidemilogiska vilket innebär att man utgår från principen att sjukdom inte inträffar slumpmässigt.  Fokus är huvudsakligen på hältor.

– Rörelseapparaten anpassar sig till träning men det tar längre tid för skelett och brosk att byggas upp och ändra sig för nya uppgifter än det tar för till exempel hjärta och lungkapacitet. Därför är det så viktigt att arbetet trappas upp långsamt för att kroppen ska få tid att anpassa sig till den nya träningen, säger Cecilia Lönnell. 

139 Agriaförsäkrade ridskolor har använts i Cecilia Lönnells forskning. Foto: Roland Thunholm.

Skillnader i skaderisk

I sin forskning har Cecilia Lönnell använt sig av Agrias försäkringsdata från 1997 och 2002. Totalt har 139 ridskolor använts, alla med minst åtta försäkrade hästar, totalt innebar det 5084 hästar.  

De ridskolor som hade lägre försäkringsuttag hade få incidensrater, alltså nya skador, på rörelseapparaten. Medianen var 192 stycken räknat på 10,000 ”hästår”. Ett ”hästår” är en häst som är försäkrad under ett år.  Ridskolorna med högt försäkringsuttag hade medianen 3396 nya skador på lika lång tid.

Fördjupning

Utöver försäkringsdatan som analyserats har Cecilia även gjort fältstudier där hon besökt de ridskolor med minst respektive mest fall för att studera möjliga riskfaktorer för skador och utslagning. Totalt innebar det 19 ridskolor och i fördjupningen har endast stora hästar räknats in.
Ridskolorna som hade lägre försäkringsuttag skilde sig genom att i högre andel vara:

  • Privatägda
  • Ha en erfaren ridskolechef
  • Ha chefsinstruktör som hade Level 3examen och/eller tävlat svår klass
  • Gradvis inskolning för nya hästar, från elva veckor upp till ett år.
  • Minst fyra veckors sommarbete
  • Fler elever på stor häst

– På ridskolorna med färre skador var ridskolechefens yrkeserfarenhet i median 18,5 år. De ridskolor som drabbades av fler skador hade ridskolechefer med i snitt 10,5 års erfarenhet,  vilket är en signifikant skillnad, säger Cecilia.

På ridskolorna med lågt försäkringsuttag hade hästarna som median varit i verksamheten i 6,5 år, mot fyra år på de med högst försäkringsuttag. Det tyckte Cecilia också var en stor och viktig skillnad.

Ridskolan

Alla hästar i ridskolestudien vistades i hage eller paddock varje dag. Medel för båda grupperna var runt fyra timmar. Ridskolebesöken gjordes under våren och en observation utanför själva studien var att det var stora skillnader i kvalitén på underlaget i hagar och paddockar.  Flera av de ridskolor som var mer skadedrabbade hade sämre hagunderlag, med till exempel djup lera.

– Det vore intressant att titta närmare på betydelsen av hagunderlag i en eventuell framtida studie, förklarar Cecilia.

Det var ingen signifikant skillnad i priserna på hästarna som köptes in till ridskolorna, räknat på gruppnivå. En trend var att ridskolorna med lägre försäkringsuttag för ortopediska skador köpte in unga svenska hästar, ofta med bra härstamning, som de sedan utbildade själva. En observation var att på 70 procent av de ridskolorna med lågt försäkringsuttag vidareutbildades hästarna av personalen, mot 30 procent på ridskolorna med högt uttag.

Man har forskat betydligt mer på galopphästar och hur de tränas än på ridhästar. Foto: Roland Thunholm.

Hopphästar och galopphästar

Studierna har även innefattat hopp- och galopphästar. I hoppstudien, som ingår i ett större forskningsprojekt som också omfattar underlag, ingick 31 hoppryttare i fyra olika länder, Nederländerna, Schweiz, Storbritannien och Sverige. Deltagarna red på professionell nivå och eller tävlade i svår klass. De har fört träningsdagbok som gett totalt 39 000 hästdagar. Studierna visade att ryttarnas träningsmetoder skilde sig åt i mängd och variation. Även här skilde det sig skadeutfallet mycket åt. Från noll till 21  procent förlorade träningsdagar på grund av skada. Skadematerialet håller ännu på att analyseras.

I galopphästprojektet med tvååriga hästar syntes skillnader på skelettets svar på träning mellan tränare, mätt med hjälp av biomarkörer i blodet.  Resultaten i kombination med andra galopphäststudier tyder på att det är viktigt att ha med träningspass i löptempo för att öka bentätheten i skelett och förebygga frakturer.  Skade- och frakturrisken varierade också mellan galopptränarna.

Humanforskning

När det kommer till idrottsmedicin så ligger vi en bit efter på hästsidan. Cecilia presenterade riktlinjer för hur man går tillväga när man ska forska om idrottsskador på humansidan som publicerats av en forskargrupp på 90-talet:

  •  Beskriv problemets omfattning baserat på incidens och omfattning
  • Fastställ riskfaktorer och orsaker till skadeuppkomst.
  • Inför skadeförebyggande åtgärder
  • Utvärdera åtgärdens effekt genom att upprepa steg ett.
    (van Mechelen et al 1992)

– På galoppsidan har man forskat om skadeförebyggande åtgärder sedan 60- 70-talet och har hunnit täcka alla fyra stegen. På ridsportsidan befinner vi oss på steg ett och nosar på steg två, konstaterar Cecilia. 

– Det vore intressant att titta mer på humansidans resultat inom skador och träning och hur  de kan appliceras på hästsidan, kommenterar Cecilia.

Hon har också kunnat konstatera att det behövs mer forskning på ridhästar kring träning och skador, till exempel betydelsen av uppvärmning/framridning, ryttarens kompetens och kvalitén på ridningen, och variation i träningen.

– På hoppsidan hade det varit intressant att också studera träning av amatör hästar och se hur det skiljer sig, slår Cecilia fast.


Cecilia Lönnell, foto Carin Wrange