Jag hittade Diamond genom hans uppfödare Gustaf Johansson som trodde det skulle vara en bra match för mig. Som tvååring kom en känslig och späd liten hingst till Brolöten. Vi hade våra utmaningar med inridningen och jag hade ganska mycket respekt för den här individen som va snabb känslig med mycket integritet.
Efter jag börjat rida Diamond så utvecklades vår relation, som den så ofta gör för mig med hästarna. Det är här vi börjar prata, lär känna varandra hittar varandra. Diamonds känslighet och integritet blev snabbt något jag gillade. Han tog sig runt i Falsterbo som fyraåring även om jag såhär i efterhand mest va glad över att jag satt kvar.
Som nybliven femåring fick han en tarmupphängning och det var en ryslig historia där det hängde på minuter att klara honom, han låg ner i lastbilen på vägen till Strömsholm. Efter en operation där 7-8 meter tarm togs bort så stod Diamond på benen igen, tyvärr inte så länge för när droppet togs bort kom koliken tillbaka, jag fick då ta beslut, pröva med smärtlindring igen eller avsluta. Vi fortsatte.. Jag vet inte hur många av er som buköppnat hästar och vad ni har för erfarenhet. Det var för oss i alla fall några märkliga månader med hopp och förtvivlan och oron om man gjorde rätt om det kunde bli bra eller om det var kört. Jag tackar fortfarande mina bollplank till veterinärer och kollegor som guidade mig och vägledde. För man vet ju aldrig att man gör rätt.
Magen började fungera igen och lättlärd som han är så va han snabbt ute på tävlingsbanan igen. Vi tog självklart allt i hans takt men när han fungerade kände jag att han skulle få chansen att visa upp sig.
Vid årsskiftet hittade man lösa benbitar i ett ben och skada i ett annat, dessutom hörde man ett blåsljud på hjärtat som man inte visste hur allvarligt det var. Här kan vi nog ändå konstatera att många hade kastat in handduken det var väl kanske ingen som tyckte jag skulle fortsätta, men min lilla häst med all kämparglöd och allt han gått igenom, det är klart vi ska reda ut det här, vi måste i alla fall kolla tänkte jag.
Första steget, kolla allvaret med hjärtat, och det visade sig efter utredning att det inte är något som påverkar hans träning utan det är en liten liten tråd som gått av som gör ljudet. Pewh!
Benbiten opererades och tid för läkning av den andra skadan. Nu kom ju då den kritiska perioden igen, en buköppnad konvalescent häst har ju större risk för koliker. Vi har verkligen lagt tid och energi för att hitta bästa systemet för Diamond. Det är allt från linfrö till hur varmt vatten han vill ha i hagen, hur mycket han måste röra på sig om han inte tränar och så vidare.
Varje dag jag tränar den här hästen förundras jag över hur lätt han har för allting och hur gärna han vill vara mig till lags. Alla turer har gett oss ett väldigt speciellt band och det betyder så mycket, för oss båda hoppas jag.
Idag var första besöket när Diamond var i full träning sedan flera månader tillbaka. Han är ohalt, pigg och glad och superfin. Dagens veterinär Izabella tackade mig för att hon fick vara med och följa den här resan när man kämpar för en häst mot alla odds, mitt hjärta sprack lite av både lycka och stolthet. För idag var jag bara den där lilla flickan med sin egna häst som en gång började rida för att den älskar hästar så mycket. I tider som denna tycker jag vi alla ska ta fram den personen lite oftare.
Eftersom jag lärt mig med tiden så vill jag med detta inlägg vara tydlig med att Diamond aldrig lidit under tiden, jag har alltid följt veterinärers rekommendationer även om jag ibland varit lite mer positiv än dem. Jag vet också att alla inte har samma ekonomiska chanser att göra allt jag gjort för Diamond. Jag vill helt enkelt bara berätta min historia att ibland går det faktiskt mot alla odds. Vår historia är förhoppningsvis inte slut än på ett tag och nu tänker jag bara njuta av resan och göra allt jag kan för min lilla diamant.
Tack alla ni som är delaktiga i detta, ni vet vilka ni är!
KRAM