Diarré

Ofta ser djurägaren att fågelns spillning innehåller mer vätska än vanligt, och tyder detta som diarré. I verkligheten kissar fågeln mer än den brukar. Ökat kissande kan bero på många olika orsaker, alltifrån någon slags stress – inackordering, transport, nya husdjur i hemmet; till sjukdom – problem med lever, njurar, blodsockerbalans eller någon infektionssjukdom. Tänk igenom om fågeln blivit utsatt för någon slags stress under sista tiden. Om så inte är fallet, och om fågeln visar tecken på sjukdom, så bör veterinär genast kontaktas.

Luftvägssjukdomar

Olika slags luftvägssjukdomar är vanligt, alltifrån nysningar och rinnande näsa, till mer allvarliga symptom såsom ändrat andningsmönster och förändrad röst.

Många luftvägsproblem utvecklas som en följd av den miljö fågeln lever i. Torr inomhusluft kombinerat med fröutfodring (A-vitaminbrist) leder till torra irriterade slemhinnor. Att dagligen sitta med näbb och näsa nedsänkt i en dammig fröskål, med fröer som dessutom kanske är av mindre god kvalitet (förorenade av mögelsporer) leder till ökad risk att fågeln näsborrar täpps igen samt att den drar ner mögelsporer i luftvägarna.

En fågel med någon typ av luftvägsproblem bör alltid undersökas av veterinär. Som första åtgärd hemma är det lämpligt att direkt öka luftfuktigheten runt fågeln.

Fjäderplockning

Att en papegoja börjar plocka av sig fjädrarna tillhör en av de vanligaste anledningarna till veterinärbesök. Att en fågeln börjar plocka sig kan orsakas av olika sjukdomar som orsakar klåda eller smärta någonstans på kroppen. Det är dock ännu vanligare att fågeln börjar med ett sådant beteende på grund av nervositet eller tristess. Eftersom fågeln är ett mycket intelligent djur som tvingas att leva i en konstlad miljö, så finns det en mängd naturliga beteenden som aldrig får chansen att utvecklas. För fågeln kan detta upplevas som en diffus frustration vilket alltså kan leda till fjäderplockning. Att alltid tvingas sitta i en liten bur, med ett fåtal leksaker som aldrig byts ut kan likaså leda till plockning på grund av frustration. Svartsjuka på husses eller mattes partner, på ett barn i familjen, eller på ett annat husdjur är andra tänkbara orsaker.

Så snart en papegoja börjar plocka sina fjädrar bör en grundlig undersökning göras för att konstatera om det rör sig om en bakomliggande sjukdom. En fågel som har plockat sig i mer än 6 månader brukar nämligen fortsätta att plocka sig, även om den bakomliggande orsaken sedan justeras. Man bör alltså aldrig vänta och se om det går över av sig självt!

Värpnöd och kronisk äggläggning

Många honor, framför allt av de mindre arterna som undulat, nymfkakadua och dvärgpapegoja, har lätt att börja lägga ägg. Om djurägaren sätter in en holk i buren resulterar detta nästan alltid i äggläggning, även hos en ensamlevande hona. Men även då ingen holk finns tillgänglig är det många honfåglar som ändå börjar lägga ägg. Eftersom våra sällskapsfåglar inte utfodras som värphöns, det vill säga de får inte extra ransoner av kalk och proteiner för att bygga upp näringsinnehållet i ägget, så leder äggläggning ofta till många olika hälsoproblem.

Svagare skelett

En hona som ej får extra kalk blir sakta men säkert alltmer urkalkad själv. Skelettet blir skörare så att spontana benbrott kan inträffa. Även muskulaturen blir svagare så att honan så småningom inte orkar pressa fram ägget, det vi kallar för värpnöd. En hona som inte klarar att lägga sitt ägg blir snabbt försvagad och kan dö. Kontakta därför alltid veterinär vid tecken på värpnöd. Ibland kan man få ut ägget genom medicinsk behandling, men ibland måste fågeln sövas så att ägget kan masseras ut.

Slutar inte lägga ägg

En hona som till en börjar klarar av att lägga sina ägg, men inte nöjer sig med en liten kull utan lägger ägg efter ägg, blir successivt mer och mer försvagad själv. Hon löper risk att få spontanta benbrott, att drabbas av värpnöd, men även att drabbas av andra sjukdomsproblem eftersom hennes immunförsvar blir nedsatt. Att få en hona att sluta lägga ägg är ofta mycket svårt. Man kan försöka störa hennes miljö hemma, så att hon känner sig lite otrygg och alltså inte ska vilja lägga ägg av denna anledning. Man kan prova att ändra på antalet ljusa respektiva mörka timmar, för att försöka inbilla henne att det blivit vinter igen. Men ofta måste någon slags hormonbehandling tillgripas, alternativt att fågeln måste kastrera kirurgiskt.

Övervikt

Övervikt är ett mycket vanligt problem hos burfåglar, framför allt hos undulater. Många fåglar för ett ganska ”stillasittande” liv. Dessutom äter de oftast en fettrik kost på grund av ensidig frödiet. Med tiden leder detta till små fettansamlingar eller fettknölar (lipom) oftast över bröstkorgen och över magen. Ju tjockare fågeln blir desto mindre rör den på sig, varför den alltså blir ännu tjockare. Ofta kan den ökade vikten leda till att fågeln får svårt att flyga med risk för kraschlandning, och svårt för att bajsa normalt.

Övervikt kan även leda till allvarligare sjukdomsproblem som så kallad leverförfettning, vilket innebär en nedsatt leverfunktion på grund av ansamling av fett i levern. Leverförfettning kan leda till problem med en snabbväxande näbb, och med ökad stresskänslighet. Om inga åtgärder görs för att behandla tillståndet så leder leverförfettning till en alldeles för tidig död.

Förlamning

En vanlig sjukdomsbild hos undulater är att fågeln plötsligt får svårt att använda ena benet. Man ser ofta att fågeln inte kan gripa med tårna, och ibland hänger hela benet kraftlöst. Den absolut vanligaste anledningen till dessa problem är att undulaten har drabbats av en tumör i bukhålan, vanligen i njurarna eller i könsorganen. Tumören trycker på nerven till det drabbade benet. Oftast är detta en sjukdom som det inte finns någon behandling för.