Ett marsvin med tandproblem känns ofta igen på att pälsen under hakan och på halsen är blöt pga ett konstant salivdroppande, framtänderna är snedslitna samt marsvinet äter generellt sämre och har svårt att äta vissa foder, vanligen hö som är det mest svårtuggade. Marvinet tappar allt mer i vikt i takt med att sjukdomen fortskrider.
Ibland blir följden lös avföring på grund av fiberbristen. Orsaken till problemen är att marsvinets kindtänder är förvuxna. Oftast ses detta hos äldre (2-3 år eller äldre) marsvin.
Orsaken till förvuxna tänder
Den vanligaste orsaken till förvuxna tänder är för liten hö/gräs-giva. Rikliga mängder hö och gräs är ett måste för att marsvinet skall tugga på rätt sätt och slita sina tänder tillräckligt samt behålla passformen dem emellan. Andra ovanligare orsaker kan vara medfödda bettfel eller traumatiska/infektiösa skador där tänderna lossnar och hamnar på sned.
Följder av förvuxna tänder
Övervuxna tänder orsakar skador på marsvinets tunga och/eller kinder, vilket i sin tur leder till oförmåga att tugga och svälja maten, dreglande längs haka och hals samt avmagring. I allvarliga fall kan även fiber- och matbristen orsaka mag- och tarmrubbningar som trumsjuka, lös avföring och upphörd mag- och tarmmotorik.
Behandling av förvuxna tänder
Veterinär måste uppsökas så snart detta problem misstänks. Diagnosen bekräftas genom muninspektion och/eller röntgen. Problemet åtgärdas genom att de övervuxna tänderna slipas eller filas ner, något som vanligen kräver narkos för att kunna utföras.
Arbete med tänder i munnen på ett marsvin är svårt på grund av den extremt lilla munöppningen. Efter åtgärden måste marsvinet vanligtvis tvångsmatas tills det kommer igång att äta på egen hand.
Det finns ingen permanent lösning eller korrigering av detta problem. Upprepade tandkontroller och tandslipningar är i regel nödvändiga. Ju striktare man är med kosten desto längre tid brukar det gå mellan tandåtgärderna. Självfallet är det viktigt att se till att marsvinet får i sig tillräckligt med föda. Marsvin med bettfel ska inte användas i aveln eftersom åkomman ofta är ärftlig.