När vikingarna bosatte sig på Island tog de med sig hästar från Norge och de brittiska öarna. På den tiden var Islands klimat varmare än idag. Det fanns gott om bete. Men klimatet blev bistrare och med det förändrades islandshästen. De starkaste överlevde och med tiden utvecklades islandshästen till den tuffing den är idag.
Historien om den lilla starka urhästen är både spännande och säregen. Enligt sägen var det gudarna som ägde hästarna, och när det behövdes kunde de själva förvandla sig till dem. Därför tillbad vikingarna hästarna. Paradoxalt nog offrades de också i offerriter, där vikingarna drack och smörjde in sig i hästarnas blod för att få del av deras helighet och styrka.
I det svårframkomliga landet, där vägnätet inte blev ordentligt utbyggt förrän efter andra världskriget, är vikingarnas hyllning till hästen inte alls svår att förstå. I regn och rusk, genom lavaöknar, strömmande älvar, över fjäll och glaciärer, bar de sina ryttare. Utan dem var det svårt att överleva.
Fler och fler i Sverige
Sedan 1100-talet har import av hästar till Island varit förbjudet, vilket gjort islandshästen till världens mest renrasiga häst. Från sina medeltida förfäder har den ärvt förmågan att – förutom skritt, trav och galopp – kunna tölta och gå i passgång. Kanske var det de ovanliga gångarterna som för bara ett halvsekel sedan gav islandshästen så dåligt rykte av de svenska lantbrukarna? ”Mer vild än tam”, var omdömet. Det var ju ingen som förstod hur den skulle ridas! Fast nu har islandshästen tagit revansch! År 2010 fanns 29 692 registerade islandshästar i Sverige och intresset ökar lavinartat.