Från vänster Marika med Rost, Helen med Vinna/jaktlabbe, Karin med Allan och Alma (med hängande öron!), Linda med Alice, Pia med Sting, Lena med Vittra/terveuren och Cissi med Amira. Zakk i förgrunden.

Tack alla två- och fyrbenta för tre härliga dagar. Lycka till med era härliga valpar!!!!

Sting, a coming star.

Rusa(r) mot Jörgen.

Nä, det är ingen vinhund, bara en ovanligt tjusig, långbent terveuren.

Mingel i väntan på träning. Anna och Axxa i förgrunden.

Carina Persson håller  valpkurs den 3 + 10/7. Välkommen!

Zakk 8 veckor.

Vi samlades klockan 09.00 hos Birgitta för att sedan åka vidare till en sjö och en vik formad som en hästsko. Vi var sex stycken deltagare, 4 flattar och två labbar. Vi började med en enkelmarkering på vatten. Birgitta stod på en brygga som var ca 50 meter lång och kastade en apport till varje hund.

Birgitta har en bra metod för hundar som skakar sig innan avlämning - lägg en hand på manken på dem och ta sedan apporten ur munnen.

Eftersom jag har en hund som lämnar i hand så brydde jag mig inte om såna barnlekar. Naturligtvis släppte han!!!!!! Jag såg tendensen redan på nybörjarprovet, men har varit lat och inte kört speciellt mycket vatten. Fick skämmas desto mer nu! Men, som vanligt handlar det inte om att våra hundar inte kan, utan snarare i vilken miljö som vi tränat dem i - och vilket miljöer/sitautioner vi inte tränat dem i.

- Ni ska träna lika på mycket i vatten som på land, hojtade Birgitta. Självklart är det så!! Zakk har mestadels apporterat på land och inte i vatten. Nåja, det tar jag lätt på . Igår stod jag i Hagaparken och han apporterade snyggt och prydligt även  när jag stod femtio meter upp på land.Men, jag fick mig en knäpp på näsan. Apporteringsträningen är inte tillräckligt generaliserad!

Sedan fortsatte vi med att hundarna fick titta på när Birgitta, från bryggan, slängde ut dummies på rad efter varandra. Den närmsta låg ca 25 meter ut och den längst bort låg kanske ca 80 meter längre ut i vattnet. Syftet med övningen var att lära hundarna att lita på vår signal och att simma rakt ut: - Det finns en apport där ute att hämta!

I den här övningen tangerade Zakk sin förmåga. Tre stycken apporter var inga problem att plocka in, men sedan blev det svårare när den fjärde låg längre ut och inte fullt lika synlig. Jag blev varm i hjärtat när Zakk efter en viss tvekan och ögonkontakt med mig vände ut på mitt kommando och simmade vidare. På det viset simmade han för första gången ca 70-80 meter rakt ut.

Därefter gick vi runt till andra benet på hästskon till en väsentligt kortare brygga. I hästskons främre del växte tät vass. Samtliga hundar och ägare fick ställa sig på bryggan och titta på när Sverker, vår roddare, från båten slängde ut dummies på öppet vatten men också i den täta vassen. Zakk simmade ut och plockade in två apporter på öppet vatten och simmade hur lätt som helst ut igen och in i den täta vassen. Nu tränar jag en hel del sök med honom, men jag tyckte att han var duktig som utan vidare gav sig in i vassen.

Innan vi återvände till vår första station skickade Birgitta ut en mängd dummies i vattnet och vassen. Därefter knatade vi runt sjön, tillbaka till platsen där vi startade med långa linjetag på vatten. Nu skulle vi knyta ihop säcken och se om vi kunde få hundarna, att med hjälp av den allra första övningen och de senaste synintrycken av de kastade dummisarna, på nytt simma ut och över till den andra sidan varifrån vi kom. Det var en lång sträcka på drygt 100 meter som hundarna skulle simma innan de fick kontakt med en apport.

Den här övningen blev tyvärr alltför svår för Zakk. Han simmade till en början ut och tog även nya direktiv, när han frågande sökte kontakt med mig, men vände efter ca 60 meter tillbaka in mot mig. Jag fick stopp på honom när han var ca 25 meter ifrån mig varpå han vände och simmade ut på nytt. Birgitta kastade då en dummie förbi honom som han fick ta som belöning för att han åtlydde mitt kommando.

Med facit i hand skulle Zakk fått en dummien kastad över huvudet när han befann sig långt ut, innan han vände in mot mig, men det är alltid lätt att vara efterklok. Övningarna var väldigt bra men en kommunikationsradio kan nog vara bra att ha. Då är det lättare att kommuncera med varandra på långa avstånd utan att störa hunden. En kul dag och kurs som gav nya infallsvinklar på vattenträning.

Sverker, vår eminenta kastare.

"Ut"

Flattarna kom som goda tvåor. Jag såg en golden som fördes av Lasse Jonsson, retrievervärldens nestor och en av de allra första som förde jaktlabrador på prov (tror jag ).

Jag överlämnar ordet till Jens Palmqvist eftersom han på ett väldigt trevligt och underhållande sätt skrivit om tävlingen. Varför gå över ån...... Tack Jens!

Istället berättar jag om Zakks och min första start på ett WT. Maxpoängen på varje station är 20 poäng och lägst 0 och avstånden mellan hund och den kastade apporten mellan 40 - 100 meter.

Det var två starter, en klockan 08.00 och en senare start klockan 10.00. 127 hundar kom till  start. Jag och zakk startade i den första gruppen och fick börja på station 3. Det var ca 100 - 200 meter mellan varje station. Ni kan ju själva gissa hur många skott som avlossas under en dag  till 127 hundar: 5 x 127 = 635. Till det ska plussas ytteligare 10 skott för finalhundarna. För den hundägare vars hund är skotträdd, framkallar säkert siffrorna kalla kårar längs ryggraden.

De flesta retrieverägare dras med motsatt problematik - hundarna har alldels för höga förväntningar på att skott leder till att få springa och hämta en apport. Träningen ligger snarare på att lära hunden att inte smälla av av förväntningar så fort det skjuts.Zakk är inget undantag,  - vardå, vardå, VARDÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅ ??????????????????? Ögonen far som pingpongbollar och huvudet far fram och tillbaka som vilken entusiastisk tennispublik som helst.

Vid den första stationen och på en angiven plats, fick jag koppla loss Zakk och därefter gå fot ca 20 meter till startpunkten. Därefter sköts det ett skott och en dummie kastades. På sätt och vis är det ju en enkel match för en hund att se var någonting kastat faller, men klurigheten ligger i att hundarna lätt felbedömer avståndet när terrängen på väg ut till apporten förändras.

Hundarna lätt "går för kort" och börjar söka på fel avstånd. På den första stationen var det ett stråk i mitten ca 40 meter ut, som många hundar fastnade på. I det läget måste föraren bedöma om han/hon ska övergå till att med pipa och handtecken hjälpa hunden att snabbt hitta ut till apporten. Maxtiden hunden får jobba på en apport är inte mer än 2 minuter vilket är en väldigt lång tid om hunden spikar markeringen, men känns som en sekund i de fall man som förare tvingas dirigera hunden.

Beslutet om att dirigera hunden kan stå en än dyrare, eftersom varje olydnad i dirigeringen ger minuspoäng. Den ständiga fråga är naturligtvis, - ska jag styra, ska jag inte styra......vilket är den ständigt centrala frågan i all retrieverträning. När, var och hur ska jag ingripa och när ska jag hålla klaffen?

Nå, tillbaka till Zakks och min prestation på den första stationen med nummer 2. Zakk spikade den och glädjande nog så valde domaren på den här stationen att utse Zakk till dagens bästa hund (på sin station). Zakk spikade området och jobbade fint i vind och kom snabbt tillbaka med dummien. Zakk har ett väldigt bra fotgående vilket säkerligen påverkade betyget. 20 poäng och full pott.

Därefter gick vi över och satte oss i kön till den fjärde stationen. Kön till varje station var för övrigt den ständiga följeslagaren under dagen. Väntan, väntan och återigen väntan. Två minuters jobb och sedan ny väntan. Det är definitivt en tävling för supersociala människor. Det finns väldigt gott om tid för samtal .

Station nr 4 spikade Zakk inte alls och det är tveksamt om han verkligen såg nedslagsplatsen. Han sökte i allt vidare cirklar och jag bestämde mig för att dirigera honom till nedslagsplatsen. Det blev inget kanonresultat utan vi gick därifrån med 14 poäng av 20 möjliga.

Station 5 bestod av en vattenmarkering genom vass. Det var sk "springvatten", vilket innebär att det är för grunt för att simma genom. Svårigheten låg i, att det i mitten fanns en område med vass som många hundar felaktigt stoppade vid och började söka av, istället för att springa rakt igenom och vidare till apporten som låg ytterligare 20 meter längre ut i nästa vass. Allting ser ju väldigt enkelt ut när det går bra! Zakk spikade markeringen och sprang samma väg hem dvs genom vattnet. 20 poäng och full pott!

Sedan är min teori att det blev lite för mycket för Zakks unga hjärna. Jag borde ha gått ifrån provplatsen och låtit honom "blåsa ur sig" under en promenad. Istället satt vi snällt och väntade. Märkligt hur man ändrar sina beslut om hur man ska göra, istället för att hålla fast vid den plan som jag från början hade bestämt.

Nåväl, på station 3 "knallade" Zakk och stack iväg utan mitt kommando. Det ses inte med blida ögon! Jag kallade omedelbart tillbaka honom med skadan hade redan skett. 0 poäng!

Vi gick iväg till station 1 som för min och Zakks del innebar den sista stationen. Den enklaste som en del uttryckte sig, men om man är trött i mössan är ingenting enkelt. Zakk markerade nedslagsplatsen ca 75 meter längre ut men orkade inte "ligga i" och följa upp vittringen i området utan började ta allt vidare cirklar. Med facit i hand skulle jag kanske blåst ned honom blixtsnabbt. Som det nu var så blev cirkeln alltför stor och när jag blåste stoppsignal och skickade honom på ett "ut" blev skicket snett och vint och jag valde att kalla in och avbryta. 0 poäng igen.

Resultatmässigt blev det ingen hit, men jag förstår bättre vad ett working test innebär och det blev en bra träning. Jag är också nöjd med att Zakk inte fick vinst av att hämta in apporterna på de stationer han nollade utan att jag istället avbröt honom. Samma kriterier som under träning. Dessutom påverkade det inte mig mentalt utan jag kan med framitden i sikte se fördelen med att han inte fick vinst av att hämta en apport, på ett felaktigt sätt under en tävling.

Zakks resultat, 0, 20, 0, 14, 20.

Grattis! Vinnare på Unghudnsderbyt 2010 blev Annika Ahlbaum med Andvikens Sound of Silence

Ett stort grattis till min uppfödare Anne Nerell, kennel Stenbury, som med Zakks syster Susa kom fyra!

Trött kille som tyckte att Caroline tog alldels för stor plats.

Vi grillade fantstiskt kött och fantastiska korvar från Taylor & Jones. Tack David!

Marie med grillspett.

Imorgon ska jag berätta om vattendirigeringskursen vi gick för farmor Birgitta Staflund.

Unghundsderbyt  har vuxit för varje år och är i år rekordstort. Jag har inte legat i hårdträning inför WT,et de sista dagarna, utan mest lekt och tränat lydnad inför appellklassen den 4/7.

Den stora utmaningen på söndag är att Zakk får möjlighet att koppla av mellan stationerna, så att inte proppen går och han använder benen istället för hjärnan och nosen.

Stenbury Black Workers på väg mot Unghundsderbyt 2010.

Sommarläxa brudar! Skilj på attitydsträning - belöningar, och lydnadsmoment. Ge aldrig hundarna ett kommando vid fel attityd, eftersom det kommer att belasta momentet.

Glad sommar! Vi ses i höst. Jag skickar ut nya datum.

"Fröken"

Tävlingsträning

Som den sanna roljalist jag är åker jag till Kalmar på lördag morgon ochbänkar mig framför tv.n med skumpa och annat godis för att titta på bröllopet. Mattarna till Zakks syskon verkar inte lika rojalistiska men vi får väl se. Vi blir säkert sju stycken som delar skumpa, käkar snittar och håller koll på om kronprinsessan Victoria klarar av konsttycket att inte snubbla på sju meter slöja .

Zakk och jag var på genrep i söndags hos Karin Wallander tillsammans med Grabben (brorsan) och Susa (syrran).

Karin hade lagt upp ett working test så att vi skulle få träna innan den kommande tävlingen på söndag. Syskonen skötte sig bra, men jag upptäckte att den lille labradåren blev väldigt excalterad över att gå fot vid min sida, mot en skytt som stod 150 meter längre bort. Helt plötsligt släppte den lille ängeln den fysiska kontakten med mitt knä, tappade hakan av upphetsning och glömde vem som gick fot med vem.

Jag stod säkert inte högt i tak hos fasanmissilen när jag tvärvände och likt en tonåring som upplever sin första fylla raglade omkring, än hit och än dit. Det finns nämligen bara ett enda sätt Zakk kan få apportera på: Han måste hänga med sin högra skuldra mot mitt vänstra knä.

Som sagt, jag raglade omkring och labrådåren hade till en början uppenbara problem med vem som för närvarande  var den viktigaste personen i hans liv. Skytten eller jag!

Efter någon minuts raglande fram och tillbaka besinnade Zakk sig och insåg att det inte skulle bli någon apportering om han inte ansträngde sig för att haka fast sin högra skuldra mot mitt vänstra knä. Jag kunde nästan höra honom muttra när han placerade sig där JAG vill ha honom. Fel position = 0 apporteringstillfälle! 

Sittriktig Karolina, tyckte lemuren 

Sunna med vän

Eva-Marie

-Hej!

Gissa vem som kommer på middag?

Chatta med mig på fredag den 11 juni.

Hundar utvecklades att leva tillsammans med människor, men vad innebär det egentligen? Utvecklades hunden för att dela familjelivet med oss? Om så var fallet, innebär det att våra hundar är i behov av en mamma och pappa - och inte en flockledare?

Eller, är hundar som lever tillsammans med oss mer lika en vargflock i fångenskap, som kräver att någon tar på sig alpharollen?

Ceasar Millan

Ceasar menar att alla hundägare måste vara flockledare. Om hundar som lever tillsammans med människor rent psykologiskt liknar vargar, som lever med icke familjemedlemmar, har han antagligen rätt.

Är hundar som lever med oss människor en spegling av vargar som lever i en flock bestående av andra djur än familjemedlemmar: eller är det så att hundar som lever tillsammans med oss människor är mer lika vargungar som lever tillsammans med sina föräldrar?

Hundar behöver föräldrar, inte en flockledare

Om hundar behöver föräldrar, innebär det att vi hundägare ska kasta ut hundböcker som beskriver hur viktigt det är att vi ser oss själva som flockledare?

”Jag tror det beror på innehållet i boken, menar Temple Grandin. En del råd har troligen varit korrekta men baserade på fel orsaker. Hundägare behöver vara ledare men inte på grund av att våra hundar försöker klättra på en rangskala. Vi behöver vara ledare på samma sätt som en förälder.

Bra föräldrar sätter gränser och lär sina barn vett och etikett och det är exakt vad även hundar behöver lära sig också. När vi hundägare inte är tydliga och bra föräldrar för våra hundar blir de oregerliga och stökiga, precis som ett ouppfostrat barn.

Idag är jag glad över att jag inte lät mig bevekas och falla i rangordningsfällan.

Några axplock ur Animals make us human.

"In the wild, wolfes don´t live in wolf packs, and they don´t have an alpha male who fights the other wolfes to maintain his dominance. Our whole image of wolf packs and alphas is completley wrong. Instead, wolfes live the way people do: in families made up of a mom, a dad, and their children",

"The mom and dad never stop being the mum and dad. The parents are always the parents and the pups don´t challenge their parents for dominance over the family". Animals make us human, Temple Grandin.

"The reason everyone thought wolfes live in packs led by an alpha, is that most researchs on the social life of wolfes has been done on wolfes in captivity, and wolfes living in captivity are almost never natural families. Animals make us human, Temple Grandin.

Jag undrar hur studier på "naturliga beteenden" hos människor fallit ut om vi gjort dem på inlåsta människor.

Tavla gjort av färgad sand Puerto de la Cruz.

Tyvärr är den inte översatt till svenska, men däremot Grandins tidigare bok, Vi som förstår djurens språk, (Animals in translation).

Gingers breakfast