Själv sätter jag mig på en kärra till Barcelona imorgon bitti klockan 07.00 för vidare resa till Teneriffa. Undrar om jag ska plocka med mig en bukett liljekonvaljer? Fast jag gillar inte att plocka vilda blommor. De är vackrast där de står.

Mamsen får allt nöja sig med hjortfilén som jag glömde att ta med mig förra gången i januari. Tack och lov räddades hjorten av grannarna den gången. Ska bara komma ihåg att ta den ur frysen imorgon bitti......har satt fast postitlappar på köksbänken och på badrumsspegeln.

Zakk är lämnad till sin adoptivfamilj Linda, Johan, Moa, Castor och Rusa i Åkersberga. Där trivs han som fisken i vattnet. 

Nej då! Igår, innan ett givande möte med Tobias Gustavsson från Grimsö Forskningsstation, gick jag en promenad längs Norr Mälarstrand och lät Zakk bada. Därefter sitter ljushuvudet Bodfäldt och pratar i 2,5 timmar om allehanda intressanta saker och ting. Zakk är inte sitt vanliga jag utan är klängig och orolig, vilket jag noterar men inte drar några vidare slutsatser av . Orsaken till oron visar sig senare under kvällen, då svansen hänger rakt ned och han har rejält ont. Zakk har fått sk. vattensvans

Det blir med andra ord ingen debut i appellklass imorgon i Nyköping.   

Flygande kontakt. Träning med Securitas tjänstehundar härom veckan.

Föredrag om koncentration på Österåker BK igår.

Skiiiiiiittråkigt! .......jag avskyr föredrag!

- Klick!

Det blev högst påtagligt för ett par dagar sedan då Lennart kommenderingstränade mig inför  lydnaden på lördag och Zakk la sig ner när jag lämnade honom inför en inkalllning. Eftersom jag, felaktigt visade det sig, fokuserat på platsliggningen valde Zakk när jag lämnade honom sittande inför en inkallning, att lägga sig ned. Å andra sidan så gjorde han precis tvärtom imorse då  han satte sig upp från liggande ställning när jag lämnade honom .

Spänningen är olidlig. Vilken signal kommer att vara starkast på lördag när jag lämnar Zakk? Kommer han att sätta sig upp på platsliggningen när jag lämnar honom, eller lägga sig ned när jag lämnar honom för inkallning?

Orolig? Oh nej då! Jag tycker det är intressant att följa vad jag egentligen lär honom. Det är uppenbarligen inte alltid välplanerat. Think, plan, do som Baileys präntar in. Think, plan, do!!!!

Fråga mig inte vad som hände där i backen på Waxholm BK, men det verkar som om klubben har luftburna attackplan osynliga för ögat, men som anfaller ont anande raser av icke brukshärkomst . Plötsligt for den lille labradoren upp ur sin lojt tillbakalutade ställning och började frenetiskt rulla nedför backen, gnidande sitt ansikte mot marken. Jag antog att Zakk hade blivit stucken eller biten, men det är väl knappast någonting att oja sig över! Väl hemma igen så var Zakk hängig och gick och la sig för sig själv, vilket inte är likt honom. Tredje ögonlocket  täckte dessutom en större del av ögat.

- Sjåpa dig inte nu, intalade jag mig själv och satte igång grillen och slog upp ett glas rosé. Sedan ringde jag för säkerhets skull min kamrat veterinären som fick mig att spotta ut klunken rosé, släcka grillen och ila till Albano. "- Ögonskador är inget man avvaktar med, sa Elsie med den myndiga röst hon brukar tala med när vederbörande inte fattat allvaret tillräckligt fort av egen kraft".

Efter lite prat hit och dit med personalen på Albano, en körning till McDonalds för att förse mig och en ur personalstyrkan med lite mat, fick Zakk komma in för undersökning.

I avvaktan på att veterinären skulle komma in, slängde jag upp lite godis på undersökningsbordet som Zakk hoppade upp och tog. Sedan placerade jag godisar på bordet, öppnade munnen på Zakk och gjorde en liten lätt undersökning av munhålan. Kriteriet för att Zakk fick ta godbitarna på undersökningsbordet var att han stod blick stilla utan att vrida på huvudet.

Veterinären hittade ingenting förutom en rejäl svullnad; inget sår på hornhinnan eller flygfä innanför tredje ögonlocket. Vi fick ögonsalva, en uppskattande kommentar över att Zakk var så lugn att undersöka, betalade 2500 kronor för festen och åkte hem till en ljummen rosé och en halvgrillad laxfilé.

-Jag mår bara bra!

Vi hade lite småsnack (Tullinge) om hur tung en tungapport egentligen är (4 kg) . Med tanke på vilka stockar våra fyrbenta vänner ofta släpar runt på i skogen så kan knappast den tunga apporten vara något större problem för våra voffsingar.

Ps. Fick den här länken av Anette. titta och dröm om semester. Sommar

Nåväl, jag tog mitt förnuft till fånga och Zakk tassade in i mitt liv för femton månader sedan. Vi har haft en fantastisk tid tillsammans och Zakk har vänt sorgen efter Kuling till en varmt minne.

Tack för alla grattis till dagens första pris i nybörjaklass för retriever. En del av er har haft vänligheten att skriva på Facebook att det var givet, men det är det faktiskt inte . Hur professionell jag än är så tar jag ingenting för givet och jag är otroligt tacksam när det går bra. Det är ingen självklarhet för mig!

Sammanfattande kritik från dagens jaktprov: "en arbetsvillig hane med mkt fina retrieveregenskaper. Små skönhetsfläckar i sökarbetet. Förtar dock ej helhetsintrycket". Domare Jenny Hamring. Provplats, Axmar bruk.

Grattis och tack  till Anita Norrblom, som också tog en etta och som även coachat Stenburysyskonen under hösten och våren.

Transport till första vattenmarkeringen på Axmars Bruks vackra ägor.

Slutmomentet passivitet medan en annan hund apporterar.

Fotograf, Anne Nerell.

I avvaktan på domarkritik.

Håll en tumme, för man vet aldrig vart det bär hän med ynglingarna. Jag har haft tur med mina tre tidigare hundar och alltid lyckats få en etta som krävs för att flytta upp en klass till öppen klass. Ska turen stå mig bi även den här gången eller är det någonting som vi har glömt att träna/generalisera? Spännande och  lite positivt pirrigt.

Det är inte bara vi människor som blir stolta och uppspelta av att vi lyckas fånga någonting som kommer kastat. Även hundarna verkar bli uppriktigt stolta och uppspelta när de lyckas fånga lyra. Kanske beror det på vanlig jaktlust, men jag tycker mig skönja något annat i deras blick än enbart lusten att jaga ifatt något. För många år sedan tränade jag en hund som absolut inte ville ta några som helst föremål i munnen. Jag började med att kasta lite godis till honom. Till en början landade de på hans huvud, utan att han ens försökte gripa godisbiten.

Under helgens gång förkovrade hunden sig så pass mycket att han aktivt kastade sig upp i luften för att fånga godbiten. Någon gång ibland bytte jag ut godbiten mot en kotte och någon gång mot en boll. På ett enkelt och lustfullt sätt, lärde sig hunden att det var kul att gripa saker.

Fånga lyra

1. Kasta ett föremål eller en godis till hunden som står eller sitter. Klicka för gripande och belöna.

2.Kasta ett föremål istället för en godis, ca var 5-6 gång.

3. Håll inne klicket för gripande var 4-5 gång när du kastar ett föremål. Håller hunden kvar föremålet? Klicka för "håll fast".

4. Klicka och belöna även för gripande av godbitarna du kastar. Kriteriet är att hunden griper - inte vad!

Var inte rädd för att hunden "misslyckas" och släpper föremålet. Även det ökar kunskapen. "Vad får jag klick för?" Låt hunden ta konsekvenserna av sitt agerande. Ge ingen belöning om hunden släpper föremålet innan du klickar.

Ha skoj!

Retas med jycken om den tappar prylen. Allt är inte svart eller vitt.

Sedan tränade jag tillsammans med Lennart på Botkyrka BK och visade lydnaden, däribland krypet som var högt och fel i Lennarts ögon. Jag förstod absolut ingenting!!! Åkte förbryllad hem och körde vovven på den gula mattan.........ni fattar poängen va? Hunden kröp för en tia på den gula mattan. Duktig Bodfäldt!!

Inlärning hos tamhund

Jag kom lagom till korvgrillningen som uppskattades av såväl två-som fyrbenta korventusiaster.

Hmmm.........vilken korv är godast......Sting synar.

Skönsång för Agneta som fyllde år idag.

Cissi och Mira, Stings syster.

Skönt med färdtjänst när man är pömsig.

Två suddiga men söta syskon. Det var lugnet före stormen, innan knattarna rök ihop om en korvbit.

Carina min kära medarbetare, befinner sig definitivt på breddgrader utan snöhögar. I förrgår flög hon till Neapel och vidare med båt  till Capri för att coacha min barndomskamrat Karin och hennes valp Tequila .  Avundsjuk? Nehej då, inte alls!

Om ni mot förmodan tror att jag är en ädel och generös uppdragsgivare, så tar ni fel!  Hur jag än försökte trycka in en liten Capriresa, så gick det inte. Å andra sidan, är jag glad över att en av Sveriges bästa tränare tar hand om Karin och hennes första hund. Det är säkert en bättre lösning än om jag själv hade åkt.  

Tequila

Zakk the butler.

Duktig liten betjänt