Regelbunden vaccinering - ett måste

HCC
Smittkällorna är framför allt virushaltig urin och avföring.

Genomgången HCC-infektion ger livslång immunitet. Infektion med HCC-virus sker via mun och näsa.

I många fall tillfrisknar hunden efter 1 veckas sjukdom. I svårare fall ses tecken till ökad blödningsbenägenhet i form av punktvisa blödningar i slemhinnor, särskilt i munslemhinnan, blodiga diarréer, leverförstoring och ibland även blodblandad vätska fritt i buken.

På grund av levercellskador kan hunden hamna i koma (medvetslöshet). Cirkulationsstörningar kan ge upphov till chock och sjukdomen kan leda till hundens död.

I mycket akuta fall kan hunden drabbas av plötslig chock och död utan andra föregående symtom.

Hundar som överlever får oftast ca 8-10 dagar efter de första sjukdomssymtomen grumlingar i ena eller båda hornhinnorna, "Blue eye". Denna grumling beror på ökad vätskehalt i hornhinnan. I själva verket har virus då nått ögonen och gett upphov till en immunologisk reaktion i främre ögonkammaren.
Reaktionen bekräftar diagnosen HCC-infektion

Parvovirusvaccin bör ges vid 8 veckors ålder, 12 veckors ålder och därefter en gång om året. Mot valpsjuka och HCC ges ett så kallat dubbelvaccin vanligen då valpen är ca 12 veckor. Omvaccinering sker vid ett års ålder och därefter enligt vad din veterinär rekommenderar.

Valpsjuka
Valpsjuka är en luftvägsinfektion orsakad av virus, som ger rinnande ögon och näsa, kräkningar, diarré och neurologiska symtom. Valpsjukevirus betraktas som den vanligaste orsaken till kramper hos valp under sex månaders ålder.

Parvo
Parvovirusinfektionen uppträdde första gången 1978 och samtidigt i flera världsdelar. Den kom till Sverige hösten 1979.

De flesta hundar som smittas med parvovirus blir inte sjuka.
Insjuknande sker enligt litteraturen endast hos ca 20 % av de smittade hundarna.

Dödligheten varierar mycket och kan påverkas av andra faktorer såsom parasitsmitta.

Hundar med mycket låg eller hög ålder anses har högre risk att få parvo liksom parasiter och andra sjukdomar.

Smittan sprids med avföring som innehåller virus. Infektion sker via mun och svalg, därefter tar tonsillerna upp viruset som därifrån transporterar viruset till lymfknutor och lymfvävnader i tarmen. Där sker den första virusförökningen.

Sedan förs infektionsdugliga viruspartiklar ut i blodet och sprids bland annat till vissa celler i tunntarmslemhinnan. Där sker nästa virusförökning och den ger omfattande cellskador i tarmslemhinnan som ger upphov till diarré och blödningar i tarmen.


Text: Bertil Lundgren