Lång väntan på valpar

Förlossningen börjar
När en valpning är förestående så är det mycket att hålla reda på. Tiken går vanligtvis ner i temp 12-24 timmar innan förlossning börjar. Under öppningsstadiet brukar hon också härsa (flåsa) vilket är ett säkert tecken på att förlossnings-förberedelserna har satt igång. För en tik som har sin första kull, som Arezza, kan hela proceduren ta lite längre tid, precis som hos förstagångsmammor. Redan på onsdags kvällen började Arezza gå ner i temp. Vid fyra på morgonen började hon härsa till och från och var lite orolig. Hon kände förstås att något skulle hända.

Under torsdagen ömsom sov och ömsom härsade Arezza. Men mest sov hon. Väntan blev lång. När man märker att förloss-ningen så smått har kommit igång vill man förstås ha allting överståndet så snart som möjligt. Dels är man lite orolig för hur förlossningen ska gå och så är man naturligtvis otroligt nyfiken på valparna som fortfarande ligger i magen!

Torsdagen blev kväll och kvällen blev natt. Först klockan halvfyra på fredag morgonen fick vi träffa den första av Arezzas bebisar. En välskapt liten pojke med svart nos.
Arezza spanade med svanhals på oss när vi vägde och klämde på valpen. ”Vad katten är det där?”, såg hon ut att undra. Men snart infann sig mammakänslorna och valpen blev tvättad, matad och omhuldad. Mycket nöjd lade sig Arezza ner och tog en tupplur tillsammans med den lille.

Två timmar senare fick den förstfödde en bror. Den här pojken hade leverfärgad nos och päls som spunnet guld. Nu rådde det inget tvivel om vems valp det var som kommit till världen. Arezza krävde genast full vårdnad om den lille. De två bröderna var snart så välstädade som det bara gick att få dem.

Komplikationer
Två valpar hade anlänt och Arezza var inte märkbart smalare. Ett gäng valpar låg kvar i magen. Arezza hade lite värkar men det kom ingen mer valp. När vi kände efter så kunde vi känna en liten nos som precis tittade fram över bäckenbenet. Vi kände inga framfötter och antog att benen låg bakåt, vilket gör det svårare för tiken att få fram valpen. Fosterblåsan runt valpen var intakt vilket innebar att den mycket väl fortfarande skulle kunna vara vid liv, trots att den satt fast i förlossningskanalen. Pojke ett och två stoppades innan för tröjan och sedan bar det av till djursjukhuset för att få lite förlossningshjälp.

Hos veterinären
När en tik haft värkar under en längre tid och livmodern arbetat hårt utan att få fram valpen, så förbrukar livmodern den energi som den haft, främst bestående av en kalkreserv. Den första åtgärden som gjordes på djursjukhuset var följaktligen att ge Arezza kalkdropp, så att livmodern skulle få nytt bränsle. Efter en påse kalk så hade Arezza fortfarande inte mer än svaga värkar och valpen satt där den satt. Vi gjorde en röntgen på magen och kunde konstatera att det låg ett helt gäng valpar kvar i magen. I det här läget övervägde vi att ge Arezza dropp som skulle verka livmodersammandragande. Det skulle ha framkallat starka värkar men risken fanns att hon ändå skulle få arbeta hårt för att få fram nummer tre och frågan var om hon sedan skulle orka föda resten av barnaskaran själv. Varken Arezza eller vi hade sovit ordentligt på flera dygn.

Kejsarsnitt eller inte?
Efter en diskussion med veterinären beslöt vi att det skulle vara snällast mot Arezza att förlösa henne med kejsarsnitt. En operation är aldrig önskvärd om det går att undvika, men vi såg hellre att Arezza blev färdig med sin förlossning och fick möjlighet att ligga hemma i lugn och ro och återhämta sig tillsammans med sina valpar, så snart som möjligt. En sköterska kom och hämtade Arezza för att ta henne till operation. Hon skulle först sövas och då fick vi inte vara med.

Bara någon minut senare hörde vi ett iltjut från rummet bredvid och konstaterade snabbt att det var Arezza som givit hals. Ytterligare någon minut senare kom en sköterska in till oss med en frisk liten flicka på cirka 500 gram. Hon hade vätska i luftvägarna som fick sugas ut men hon levde och var välskapt. Strax efter kom Arezza lommande med en annan sköterska. Hon hade minsann inte haft för avsikt att bli uppskuren och när hon kom in till narkosen så tror jag att hon klämde ut valpen i blotta förskräckelsen. Hon var i alla fall synnerligen nöjd med att åter ligga hos oss tillsammans med sina valpar.

Nu när ”stoppklossen” var borta så beslutade vi att prova med livmodersammandragande dropp. Utan några vidare problem så födde Arezza ytterligare sex valpar inom loppet av några timmar. Sex starka pojkar och tre söta flickor låg i en kartong i mitt knä på vägen hem, där de trängdes med mamma Arezza som gärna ville ligga nära både valparna och mig.

Extra hjälp till den svaga valpen
Innan vi åkte från djursjukhuset hade den lilla flickan som suttit fast, fått glukos injicerat under huden och även matats med druvsockervatten. Hon verkade frisk och pigg men hon var inte intresserad av att dia från Arezza. Hon hade helt enkelt ingen sugreflex. Det var viktigt att hon fick i sig vätska så att hon inte torkade ut medan hon återhämtade sig. När vi kom hem från veterinären och hade placerat Arezza och hennes barn i valplådan, så märkte vi att den här lilla tjejen fortfarande inte åt. Hon hade dessutom lägre kropps-temperatur än de övriga valparna. Efter att ha varit vaken i nästan två dygn, så gjorde jag mig redo för ytterligare en natts vaka.

Lillflickan fick sova under min fleecetröja, mot huden hela natten. Varje halvtimme fick hon snutta på mitt finger samtidigt som jag sprutade in en milliliter druvsockervatten i mungipan på henne med en liten spruta. Om jag rörde på fingret så verkade det stimulera henne att suga hårdare och hon lärde sig också att hon fick i sig energi om hon sög. Efter att hon fått i sig vätskan, lade jag till henne till Arezzas juver för att se om hon klarade att suga i sig även modersmjölk. Men så fort jag la ner henne i valplådan så låg hon alldeles still och om jag stoppade in en spene i munnen på henne så spottade hon bara ut den. Jag trodde ärligt talat inte att hon skulle överleva natten, men kände att jag var skyldig henne att försöka allt jag kunde – speciellt med tanke på att hon suttit fast så länge inne i mamman och ändå varit livskraftig nog att komma ut levande.

Ännu ett nattvak
Hela natten blev ett enda töcken, där klockan ringde varje halvtimme och jag varje gång var orolig för att lillflickan skulle ha slutat andas medan jag slumrat till. Vid tre på morgonen såg jag en liten förbättring. När jag stoppade in en spene i munnen på valpen så sög den faktiskt en lång stund. Mitt hjärta bultade och jag tänkte att kanske, kanske klarar hon sig ändå. Efter att ha sovit under tröjan ytterligare en halvtimme, klarade valpen nästa gång av att själv hitta spenen och när de små, små tassarna för första gången började trampa för att stimulera tikens mjölktillförsel, trodde jag knappt att det var sant. Nästa gång jag stoppade in valpen innanför tröjan sprattlade den så vilt att jag var tvungen att lägga henne i valplådan igen. Förnöjt sökte hon upp en spene och låg bland syskonen och snuttade tills hon somnade.

Naturligtvis har vi under de första dagarna noga övervakat så att just den här lilla tjejen fått i sig ordentligt med mat. Faktum är att varje gång vi ska lägga till henne till en av de matrikaste spenarna, så ligger hon redan på plats med en spene i munnen. Regelbundna vägningar visar också att lilltjejen ökar i vikt minst lika snabbt som sina syskon.

Just nu finns det ingen anledning att tro annat än att den här lilla mirakel-babyn kommer växa och frodas tillsammans med sina syskon.

Se bilder på valparna


Text: Veronica Gomes-Hansson